Jag minns den smärtan. ett obehag känns från botten av mitt hjärta
Jag tänker långt tillbaka i tiden.
Då glädjen hade en annan innebörd.
Då jag inte kände mig så isolerad och störd.
Jag minns när vi satt där runt köksbordet och alla skratta med leendet runt läpparna var vi lyckliga i den stunden.
Jag kände vårt familjeband.
Men de brast för du försvann plötsligt på ett sätt när jag var liten.
Du såg inte mig, du kränkte mig, du slog mig. du tävlade emot mig i trapporna den så först skulle vinna.
Det var då jag bröt ihop och ville rymma och långt bort försvinna.
Inom mig kom ett stort mörkt moln så tog tag i mig mitt i natten.
Jag luta mig emot väggen och grät då kom du min syster och strök mitt hår och höll om mig och du sa tappa inte hoppet de e inte ditt fel.
Jag kände en lättnad och jag glömmer aldrig den syskonkärlek då så gjorde mig hel.