En vårvind,

bortkommen från de andra,
står stilla och tittar ner på mig
en kort stund
innan den försvinner
bortom den vassa bergskammen



I det nyss övergivna huset
sitter tystnaden och suckar,
vet att ingen nu levande ska återvända
dit igen



De synliga vägarna leder
                       Ingenvart
utom till dessa
                Skuldskuggor;

de viskar skeva bilder



(jag ska tiga ihjäl dem
med ögonlinser som skapades
innan stjärnor fanns till)