Öken. Öken så långt ögat kan nå. Inte en palm. Inte en oas. Bara öken. Saker som ödlor och stenar drunknar förstås i sanden. Just nu fanns det bara en sak som förstörde stillheten, en punkt som kom att vilse leda vattenpassets väg. Ett hus. Inget märkvärdigt. Bara ett hus. Byggt av vit granit. Men det märkliga var att innanför de vita väggarna fanns något mer, ensamhet, man kunde känna lukten av den redan när man kommit innanför tröskeln. Hur den liksom puttade tillbaka en och sa ” gå, gå härifrån. Här bor ensamheten och vi har inte plats för någon nykomling”. Den ända som ensamheten inte kunde köra ut var själen som bodde där långt före den existerat. Själen var Abraham som var en gammal man. Han visste knappt själv hur gammal han var, men 90 kurvan var i alla fall passerad. Listan på allt han ägde skulle inte bli lång men det som han höll mest kärt var den blå buteljen som han en gång ärvt av sin gammel farmor. Även den hade hunnit långt över 90 men den var förvånandsvärt nog inte trasig eller sliten någonstans.
Abrahams möblering bestod av ett bord en stol och en liten bänk, allting ihopklämt i ett enda hörn, väldigt spartanskt tyckte han själv men han kände sig inte ett dugg brydd över att ändra inredningen. Den blå buteljen hade han satt på den lilla bänken som för övrigt inte användes till någontng. Det fanns ett fönster i huset, i fönstret stod en mörkblå vas, sidan av vasen som var vänd utåt var inte längre mörkblå utan ljusblå. Där hade den stått år efter år, vänd mot solen, och bärt tre soltorkade solrosor i sitt inre. Vid fönstret stod en pytteliten men bekväm pall. Där brukade Abraham tillbringa timmar genom att bara stillsamt titta ut genom fönstret.
Abraham själv kände sig inte alls svag som en annan säkert hade gjort vid hans ålder. Det berodde med all säkerhet på det lilla som fortfarande levde långt inne i hans hjärta, hoppet. Hoppet om den korta men ändå verkliga framtiden. Likt en låga som lever kvar på ljuset innan en svag vindpust tar tag i den och lämnar mörker och kyla efter sig. Den vindpusten hade som tur var ännu inte drabbat Abraham.
Denna dag var just en sådan dag när Abraham brukade sitta på pallen vid fönstret och titta. Små brisar skjölde stillsamt genom öknen och försökte på något vis underlätta värmen från den stekande solen. Vita ödlor trippade då och då förbi och i ett krokigt träd satt två gamar och skrek efter mat.
När Abraham suttit framför fönstret i bortåt två timmar fick han plötsligt syn på två svarta konturer som närmade sig sakta men säkert. Abraham som inte fått besök på närmare 5 år och blivit något av en eremit blir genast givmild. Efter bara några minuter knackar det bråskande på dörren. Abraham går med stela steg fram till dörren och öppnar. I dörröppningen står två män. De har svarta kostymer på sig och i den enes öra sitter en liten apparat som blinkar grönt. Abraham stavar orden någorlunda och får det till ” sony ericsson”.
” får vi komma in?”, säger mannen på engelska. Abraham tittar undrande på honom.
” jag förstår inte vad du säger”, säger han på egyptiska som var det enda språk han lärde sig de enstaka år han gick i småskolan. Den ena mannen suckar lite och skakar på huvudet. Sedan räcker han fram handen och säger: ” George”. Sedan pekar han på sin kompis och presentrar honom som Micahel. Abraham förstår slutligen att de vill komma in och han bjuder dem på en skopa vatten. De ler tacksamt. Då händer något, mannen som presenterat sig som George får syn på den blå buteljen. Han rycker Micahel i armen och de går fram till den lilla bänken och diskuterar något på engelska. Deras ansikten lyser upp och de förlorar behärskningen helt. De rusar fram till Abraham och börjar prata, nästan skrika åt honom. De är vilda av glädje. Abraham som inte förstår någonting nickar bara oförstående. Då har männen bara ett ord som kan förklara en hel del. De gastar; ”money!” ”money,money!”. när Abraham forfarande tittar oförstående på dem sticker en av dem ner handen i fickan och drar upp en handfull pengar. Då förstår Abraham äntligen vad det är frågan om. Han får tag i en liten papperslapp och en stubbad penna och räcker den till George. George greppar pennan och skriver på pappret med stora bokstäver: ” 1 000 000” at least. Abraham sammanfattar. De här två männen vill alltså köpa min butelj för en miljon kronor. Han vet inte vad han ska tänka. Men en sak är han till slut säker på, han kan inte sälja.
När Abraham viftar avvärjande med händerna förändras männens ansiktsuttryck från vild glädje till besvikelse. De lämnar huset med sura miner. Men Abraham är lycklig. Nu kan han dö i frid, nu när han vet att hans blå butelj är värd en miljon. Han har bestämt sig. Han tar ett nytt rent papper och stavar så gott han kan ett brev:

Till dig som läser detta.
Jag har levt i detta hus i många år. Sorg, glädje och vemod vilar i väggarna. Jag är för länge sedan borta men vilar i frid Men det viktigaste; ta väl hand om allt. Billigt som dyrt. Du som kommer att riva huset och ta mig för en senil gammal gubbe borde inte läsa detta. Gåtor vilar i varje hörn och bara du som vill kan lösa dem och finna skatten.

Abraham Berjut