en tår fick mitt hjärta att smälta
ett känslouttryck
så rent
så ärligt
så plötsligt
lyfte min själ för en stund
längtan efter dessa tårar är som att vänta på kärleken
ett hopplöst projekt
Att se en annan människa fälla en tår får hela min uppenbarelse att skälva av välbehag, att våga lämna ut sig själv så fullständigt. Det är som att kyssas bland andra människor, upprör, berör men helt utan motiv. Fokus på en individ i vår närhet som gör att allt stannar upp, försvinner ut i periferin. Jag fick frågan vad skänker dig glädje? Jag kunde ärligt inte svara. Har funderat fram och tillbaka. Vad jag kommit fram till är att se folk omkring mig känna saker skänker mig glädje. För vad kan skänka mer glädje än ett rikt känsloliv. Att älska förbehållslöst, att sörja för sin omgivning, att ömma för naturen, att skänka våra medmänniskor därute en tanke, att skratta helt besinningslöst åt ett skämt som saknar poäng, att frossa i betraktelser levererade av människor i dagliga möten, att ge uttryck för sin omedelbara sorg, att beröras av en enkel tår.