Jag tittade in i hennes mörka, djupa ögon där hon stod några meter ifrån mig. Ansiktet bar en säregen skönhet vilken jag aldrig mer i hela mitt liv kom att få uppleva.
Hennes hy var kritvitt, medan hennes hår, ögon och alla ansiktsdrag var lika svarta som ansiktet var vitt; en tecknad figur som man glömt att fylla i med färger Det var ett sjukligt kontrast som fick mig att tappa andan av hänförelse. Det var ingen skönhet hon förvärvt genom lycka, utan genom mycket sorg och smärta. Vad som plågade mig att se i hennes ögon, var att hon hade accepterat sin resignations patos. Hon såg med en blick vars likgiltighet smärtade mig ända in i själen; ändå log hon – hennes ögon log mot mig. Jag visste och förstod att hon log, trots att andra, om de sett henne då, inte skulle ha sett någonting. Och det var just det som förundrade mig: jag förstod henne utan att hon på ett fysiskt tydligt sätt behövde visa det.
Helt stilla stod vi och tittade på varandra. Jag vet inte hur länge det pågick, tiden tog en paus i mitt liv; mina sinnen hade abdikerat från min kropp och vägrade nu att styra mig. Jag var som en docka utan någon som drog i snörena.
Men inget varar för evigt, hur gärna jag än önskade det då. Jag förstod vad som skulle hända innan det skedde – jag kunde se det i hennes ögon, de hade slutat le. Som i slowmotion såg jag henne gå mot dörren, vilken nu till min förvåning stod öppnen. Sakta, sakta tog hon klivet ut från vagnen, ned på den våta asfalten. Hon tittade bakåt en sista gång innan hon försvann in i havet av folk.
Och kvar stod jag, inkapabel till att röra mig men med ett minne som aldrig någonsin skulle lämna min själ. Hon var ett mysterium, ett äventyr som jag visste att jag aldrig skulle få chansen att uppleva.