Redan medlem?
Logga in
|
Eftersom en vänlig människa utsett "Jag grät när Hitler dog" till Redaktionens Val tyckte jag det var lämpligt att lyfta fram det första kapitlet i min tänkta bok "Med Byxorna På" som på sitt sätt bäddar för Hitlers återkomst.
Da Capo
Nallebjörnen. Plötsligt såg jag Charles Karlsson trava förbi utanför verandafönstret. Han hade bössan på axeln och när knallen strax därpå ekade mellan bergen förstod jag genast vad som hade hänt. Trotsande de meterhöga brännässlorna som kantade den smala stigen rusade jag på bara fötter mot dammen. Damm och damm, förresten. Egentligen var den lilla vattensamlingen ingenting annat än en rejäl vattenpöl som gripits av storhetsvansinne under den regniga sommaren. Den fyllde en liten svacka i marken, precis där stigen passerade det krön som jag nu hastigt nalkades. Strax skymtade jag ryggen på Charles Karlssons slitna skinnjacka där han stod lutad över de ömkliga resterna av det som en gång varit Gretel Hakebues luggslitna katt. Han lyfte kadavret i bakbenen och släppte ner det i kolsäcken som han höll i vänsternäven. Så sträckte han på sig, suckade och såg sig omkring. Han upptäckte mig genast. ”Det var bäst för katten”, sa han allvarligt. Jag sa ingenting. Jag bara stirrade och kanske nickade jag bifall, för tant Gretels katt hade sedan länge passerat det stadium då man kunde tänka sig att kela med den, eller ens röra vid den. På senare tid hade den dessutom börjat äta upp sig själv, i fåfänga försök att befria sig från de matfriska parasiter som under försommaren invaderat den utmärglade kattkroppen. Alla i trakten visste att den stackaren borde ha fått dö för länge sedan. Alla utom Gretel Hakebue. Jag rös vid tanken på hur hon skulle reagera när hon förstod att hennes älskade kelgris var borta. Det vore fel att säga att tant Gretel var en allmänt omtyckt person. Den stackars människan hade nämligen haft fräckheten att låta sig födas i Tyskland och, detta till trots, hade hon gift sig med en tvättäkta norrman. Så kunde man inte göra ostraffat under de kusliga år, då en lönnfet liten rikskansler vid namn Adolf Hitler lät tungt bestyckade krigsfarkoster av skilda slag sprida sina projektiler över ett sargat Europa. Tant Gretels make, var ingenjör och hette Harald. Han var en stillsam man som varje morgon prick klockan halv sju gränslade sin röda lättviktsmotorcykel för den korta åkturen från det lilla kustsamhället Arendal till arbetet på Eriksbergs Mekaniska Verkstad. När knattret från den välskötta 125-kubikaren nådde de morgontidiga bybornas öron tystnade samtalen och deras kroppsspråk utstrålade en ovilja som var nästan påtaglig. Ingen tycktes kunna förstå hur en man från det ockuperade Norge kunde leva samman med en representant för det numera så avskydda Herrefolket. Jag skriver ”numera”, för detta inträffade sommaren 1943. Det var en tid då till och med de mest terrakottafärgade medborgarna i vårt land började inse sanningen. Plötsligt kunde man till och med höra en och annan högerpolitiker säga att den där Torgny Segerstedt ju var en riktigt rekorderlig karl. Och att den svenska regeringen gärna fick visa prov på samma rakryggade hållning. Harald hade byggt en liten sommarstuga åt sig och Gretel, på en klippa precis där Göta Älv möter Västerhavet. Där kunde de njuta av en hänförande utsikt över Älvsborgs Fästning och inloppet till Göteborgs hamn. Trots kriget var fartygstrafiken i närmast intensiv. Camouflagemålade örlogsfartyg pilade käckt ut och in till Nya Varvet, skickligt manövrerande bland de motorbåtar, kanotister och söndagsseglare som gjorde vad de kunde för att ge yrkestrafiken företräde. Haralds pistagegröna stuga bestod av ett enda rum, en pytteliten kokvrå för primusköket och vattenhinken, samt en glasveranda som tycktes sväva fritt bara någon meter över den krusiga vattenytan. Det var där, på Haralds märkvärdiga glasveranda, som jag för första gången fångades av den verksamhet som kallades reklam. Att jag samtidigt blev smärtsamt medveten om att man inte skall tro på allting man kan läsa, ens i en så seriös publikation som Hemmets Veckotidning, var en sorglustig tillfällighet. Mitt tidiga intresse för reklam hade en nationalekonomisk förankring. Så här låg det till: Kriget gjorde att det var brist på nästan allting utom rädsla och osäkerhet. I Riksdagshuset satt en samlingsregering som gjorde sitt bästa för att sprida lidandet någorlunda jämnt bland medborgarna. Som ett led i detta arbete försågs de med ransoneringskuponger som begränsade tillgången på snart sagt allting som var någorlunda efterfrågat. Och för att skapa ytterligare rättvisa skapades en fiffig priskontroll som såg till att alla dessa varor kostade lika mycket i varenda butik runt om i landet. Ta matfett, till exempel, som smör och margarin. Det kostade lika mycket hos hökaren i Arjeplog som hos kooperativa i Sölvesborg. Smöret var dyrast, och eftersom även pengar var en bristvara för många människor firade margarinet stora framgångar. Mitt i nöden skapades ett svårsålt smörberg, till böndernas förtret. Deras ilska blev inte mindre när de såg margarinreklamen. Den innehöll inga bilder eller beskrivningar av den omständliga kemiska process som låg bakom framställningen av margarin. Istället drällde den av kossor, grönskande ängar, smörgåsar och annat som anspelade på den nyttiga natur som är smörets ursprung. På den här tiden var vi förskonade från alla förnumstiga näringsprofeter som hävdade olika fetters farlighet. Och säkert var det väldigt få som kände till att margarinet ursprungligen var en fransk uppfinning, framtvingad av Napoleon III. Han ville ha ett billigare alternativ till smör, ”avsett för krigsmakten och den fattiga delen av befolkningen”. Som i mycken annan fransk kokkonst kan man förmoda att smaken vägde tyngre än nyttan. Nu gjorde denna glimrande uppfinning samma tjänst i Sverige. Gul var den och fet var den men den hade aldrig kommit i närheten av en kossa. Kring detta margarin bedrev de svenska tillverkarna en intensiv reklamkampanj. Uttryck som ”smörgås”, ”lika gott som smör”, ”med den rätta smörsmaken” och ”billigare än smör” användes flitigt. Detta retade naturligtvis gallfeber på de svenska mjölkbönderna och en alltmer luttrad mejerinäring. Jämförelserna ledde till att smörproducenterna lyckades förmå makthavarna att införa censur i margarinreklamen. I ett slag blev ett antal ord, bilder och antydningar tabu när man annonserade margarin. Det var ord som smör, grädde, gräs,, bilder av välmående nötkreatur på böljande betesmarker – praktiskt taget allt som kunde få läsaren att tro att margarin var en ”naturlig” produkt blev plötsligt tabu. Ställda inför den nya lagen fann emellertid Margarinbolaget en lika begåvad som finurlig lösning som raskt neutraliserade effekten av överhetens hastigt konstruerade munkorg. Under en bild där ett halvt kilo margarin omgavs av en knippa morötter, några böcklingar, en paket knäckebröd och en bit falukorv kunde man läsa rubriken: ”Se här hur mycket du kan få för bara 2.75!” Och 2.75 var förstås det aktuella priset på ett halvt kilo smör. Den annonsen såg jag en solig sommardag på Hakebues veranda, i midsommarnumret av Hemmets Veckotidning som jag i vanlig ordning tjuvläste hos tant Gretel. När jag förstod den finurliga bakgrunden till den insåg jag genast att det här var en verksamhet att satsa på! Tant Gretel lånade mig också papper och färgkritor för att jag skulle kunna producera egna annonser. Men jag var en lika usel tecknare då som nu, mina böcklingar såg ut som hundlortar och vad falukorven liknande vill jag inte ens tänka på. Istället återvände jag till tidningen. På dess barnsida fanns en tävling i vilken man kunde vinna en magnifik nallebjörn ”med bruna pepparkornsögon av äkta glas”. Björnen skulle gå till den som sänt in ”den först öppnade rätta lösningen” stod det, och tävlingsuppgiften var verkligen barnsligt enkel. ”Den först öppnade rätta lösningen!” Det måste ju vara min! För tant Gretel prenumererade på Hemmets Veckotidning. Det betydde att hon fick sitt exemplar flera dagar innan tidningen såldes i affären. Och jag skulle ju posta mitt korrekta tävlingssvar på direkten, så alla andra kunde lika gärna avstå från att tävla! Ett fodrat kuvert av märket Svea och ett tioöres frimärke bjöd tant Gretel på, varefter jag traskade iväg till brevlådan med mitt tävlingsbidrag. Grusvägen dammade i solgasset och mina bara fötter studsade muntert och sommartåligt mot de småstenar som verkat så kantigt fientliga för bara ett par veckor sedan. Promenaden tog mig förbi Arendals Båtvarv, där bandsågarna tuggade sig fram i stockar av ek och mahogny som bröderna David och Hjalmar Ohlsson sedan förvandlade till tjusiga jullar och segelekor. Sören och Margareta vinkade till mig från köksfönstret på Henrikssons sommarstuga, vars vind var en fyndplats för döda spindlar och gamla årgångar av Allers. Utanför Charles Karlssons handelsbod, den enda i trakten, stod den trehjuliga varucykeln med de slitna ballongdäcken nypumpade. Nu återstod bara den avslutande uppförsbacken till busshållplatsen där brevlådan redan skymtade, lika gyllengul och löftesrik som sommarsolen. Det var knappt jag nådde upp till springan, för jag var ännu inte sex år och kort för min ålder. Nu var det onsdag. Mitt brev skulle säkert komma fram till tidningens redaktion dagen därpå, men allra senast på fredag. Där skulle man öppna kuvertet och se, att veckans lycklige vinnare var en solbränd lintott som under sommaren kunde nås på adressen c/o Hanna Jacobsson, postlåda 26 i Arendal. Säkert skulle de svepa in min nallebjörn i flera lager av skyddande silkepapper, placera den i en stadig kartong och sedan genast vandra till postkontoret med den viktiga försändelsen. Med lite tur skulle jag kunna krama den lurviga kroppen redan på måndagen! Glatt rusade jag hem för att dela med mig av min lycka till mina syskon som säkerligen skulle förgås av avundsjuka. Men måndagen kom, och tisdagen, och rätt som det var hade det gått en hel vecka utan att nallen hade kommit. ”Det kan noch ta lite tid”, sa tant Gretel tröstande på sin brutna svenska. Mina syskon var mera kallsinniga: ”Det är säkert någon annan som vunnit” sa de, med illa dold skadeglädje. Jag svalde förtreten och väntade tappert i ytterligare en vecka. Men sedan tog mitt tålamod slut. I min byrålåda, gömd i ett par hoprullade trekvartsstrumpor som knappast tillhörde sommargarderoben, förvarade jag en ocirkulerad enkrona från 1898. Den hade jag fått av min lekkamrat Helene när jag fyllde fem år och den var så vacker att jag bestämt mig för att aldrig, aldrig göra mig av med den. Men nöden hade ingen lag på 1940-talet heller. Med myntet stenhårt i min slutna högerhand vandrade jag beslutsamt till Charles Karlssons handelsbod för där fanns närmaste telefon. Charles själv stod bakom disken med en halvdrucken flaska lageröl i handen. Han log vänligt mot mig när jag redogjorde för mitt ärende. Jag behövde hjälp med att ringa ett rikssamtal, sa jag, för ett en värdefull postpaket försvunnit någonstans mellan Stockholm och Arendal. Telefonnumret hade jag klippt ur en av tant Gretels tidningar och Charles vevade på telefonen och fick snabbt kontakt med en telefonist. Det skulle ta ungefär tio minuter innan samtalet kom, och under tiden såg jag mig omkring i butiken. Det var alltid lika spännande att vandra omkring bland alla märkliga varor som utgjorde en sorts tvärsnitt av det som jag trodde var vuxenvärlden. På de stensatta gatorna kring Tredje Långgatan i Göteborg, där vi hade vår verkliga bostad, fanns massor av butiker. Men de sålde bara antingen ost och mjölk eller fisk eller kött eller tobak eller något annat mycket begränsat sortiment. Enda undantaget var en ganska ny och märklig butik på Andra Långgatan. Den hette American Bazar och där fanns det både tyger, pappersvaror och diverse leksaker till låga priser. Sådana butiker fanns i flera städer, hade jag hört sägas. Många år senare byte de namn, först till EPA och sedan till Tempo. Idag är både de och de riktiga lanthandlarna borta. Ett charmfullt inslag i butiksdekoren hos Charles Karlsson var alla de lackerade och emaljerade skyltar som för evigt graverade korta små reklambudskap i min vidöppna gossesjäl. Ingen stördes av att tabletten Tulo var den lille halsläkaren på samma vägg där Bronzol lika tvärsäkert påstods vara Hälsan för Halsen. Ett alldeles vanligt lakan kunde vara så där lagom vitt eller glänsande Radion-vitt samtidigt som ett rivaliserande tvättmedel uppkäftigt förklarade att det gjorde den vita tvätten ännu vitare och den kulörta ännu klarare. Ett Stomatolleende var möjligen vackrare än alla andra, men det var en tandkräm från Barnängens som hade en liten märkvärdig bakelitremsa i förpackningen. När man drog sin tumnagel mot den remsan kunde man tydligt höra en röst som sjöng ”Va de me – de va me Vademecum”. Dofterna i butiken var en sällsam blandning av nybakat bröd, kaffe, sill och inlagd gurka, möjligen med ett tillägg av gammal svett och Göteborgs Prima Fint snus från munnarna på Einar och de andra byoriginalen som diskuterade den senaste utvecklingen i Finland eller om Svarte Filip skulle göra mål för ÖIS på söndag igen. En dubbel ringsignal från den svartlackerade plåttelefonen skar plötsligt hål i den aromatiska atmosfären. Charles räckte genast luren till mig. En dubbel signal betydde att ett rikssamtal var i antågande, det visste alla människor! Stammande bad jag att få tala med den person som bestämde om barntävlingar. När jag äntligen fick henne på tråden frågade jag, så bestämt jag bara kunde, var i Herrans namn hon gjort av min nallebjörn. Den främmande damens märkliga dialekt gjorde att det tog en liten stund innan jag förstod, att den eftertraktade leksaken inte alls var min. ”Ja, men ni skulle ju ge den till den först öppnade rätta lösningen”, hävdade jag med gråten i halsen. Hennes skratt lät både hjärtlöst och överlägset när hon förklarade, att man först samlade ihop alla tusentals svar i en väldig hög och därefter öppnade kuverten ett och ett tills man hittade det första riktiga svaret. Just den här gången var det en flicka i Bromölla som vunnit och hennes namn skulle jag kunna läsa i ett kommande nummer av Hemmets Veckotidning, adjö och tack! Förkrossad, förödmjukad och grundlurad räckte jag telefonluren till Charles Karlsson och frågade med bister min vad samtalet kostade, Charles tittade allvarligt på mig innan han svarade. ”Du ser så lessen ut så jag tror minsann du slipper betala!” Minuten efteråt var jag åter ute i solen, men varken ben eller fötter kändes så pigga och glada som de gjort på väg till affären. I högerhanden hade jag alltjämt min ocirkulerade enkrona från 1898 i ett stenhårt grepp. Precis där grusvägen övergick i den smala, upptrampade stigen till Hanna Jacobssons stuga slängde jag ilsket enkronan så långt jag orkade in bland brännässlorna. var tsId=143;
Fri vers
av
© anakreon
Läst 629 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2007-11-08 16:42 Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
© anakreon
Senast publicerade
17/5: Limerick till Rebecka och Ruben 16/5: Limerick till Ronald och Ronny 15/5: Limerick till Sonja och Sofia 14/5: Limerick till Harald och Halvard 13/5: Limerick till Linnéa och Linn 12/5: Limerick till Lotta och Charlotta 11/5: Limerick till Märit och Märta 10/5: Limerick till Esbjörn och Styrbjörn 
Se alla
|
