Det är sex månader sen jag såg dig sist. Jag kan inte fatta att det var så länge sen du log mot mig o skrattade. Jag stod där, fixandes o trixandes med mitt behåband. Vi skulle ju gå in i aulan: Det var dags för studenten!

Och så kommer du gåendes, och jag registrerar inte din närvaro (eftersom jag var så uppslukad av mit behåband... as if that\'s so important! Not.) När jag äntligen var klar tittar jag upp och ser dig där. Vad du gjorde där vet jag ej. Men jag vet att det inte var någon slump. Det var ett tecken att du o jag, vi, hör ihop. Jag tänker på dig ofta, nu mer än någonsin, och jag kan inte hjälpa det, för du känns så jäkla rätt. Du o jag ska bli vi.
Jag förstår inte varför jag känner så här just för dig, men sen den allra första gången jag såg dig (jo, jag tyckte om D då) så har det bara känts så rätt. Du hade nåt som ingen annan hade. Något som bara jag såg.

Och när J sa att du ville prata med mig, ja, då höll jag på att få en hjärtattack. Att du skulle vilja prata med lilla mig!? Jag kunde ju bara inte fatta det.

Sen var du dum och och förstörde allt. Fy tusan för sprit!!!
Hade du bara inte druckit dig så jävla full så hade du kanske legat bredvid mig i sängen just nu. Kanske, kanske inte.
För den här sängen var ämnad för dig o mig, inga andra, bara vi. Gud va jag längtar att få ta på dig igen, älskad saknade vackre J.I.
Vi var som två pusselbitar, gjorda för varandra. Men den som skulle lägga pusslet hittade inte riktigt rätt och satte ihop dig med någon annan, fel pusselbit. Jag hoppas så innerligt, att vi än en gång möts och då tar vara på det som var på väg att hända.

Att du o jag skulle bli vi.