Den svala brisen sveper tyst igenom rummet. Som om den smekte hennes vita hy. Med ens vaknar hon, öppnar sina ögon och känner lukten av någonting som får hennes kropp att bli varm inuti. Hon känner en hand ligga och vila runtom hennes midja. Handen som hon så väl visste vems det var. Som så många gånger innan, hade hon vaknat upp på detta sätt. Ändå känner hon att det är någonting som inte stämmer. Hon känner hennes käras andetag mot sin axel. Hon blir lugn. Kanske var det en illusion, att det fattades något. Inte fattades, men som inte var som det brukade.
Hon satte sig tvärt upp. Huvudet kändes som det skulle svingas av i farten. Hon blev yr. Hennes redan vita hy, blev med ens ännu vitare. För en sekund kände hon att hon var i himlen. Hon klev upp ur sängen, slängde en blick mot sängen, för att sedan gå bort mot den öppna altandörren. Den svaga brisen hade förvandlats till en allt starkare vind. Gardinerna flög upp mot taket, som vita älvor som letade efter himlen. Hon rös till. Kalla kårar vandrade långsamt upp längs hennes rygg, det började bli kallt. Hon stängde altandörren bakom sig för att gå längre ut på verandan. Hon satte sig på räcket och tittade upp mot den kalla vinternattshimlen. Hon förundrades av det ändlösa mörkret. Tystnaden, som aldrig annars existerade om dagarna. Som om allting levande var mitt uppe i ett djupt andetag. Det ryckte till i hennes fot. Det var kallt ute. Hon borde gå in. Men frihetskänslorna hon fick från månens vita sken får henne att känna sig fängslad av frihet.
Plötsligt, någonting som ekade ute i nattens mörker. Ett vagt skrik hördes. Hon tittade bort mot skogen där hon trodde det kom ifrån, en duva flög fram. En mjölkvit duva flög mot det hon ansåg som horisonten. Det blev snabbt tyst igen. Det var någon av skogens alla djur som hade haft sin nattjakt. Känslan återkom, känslan som hon fick när hon låg i sängen. Att någonting inte var som det skulle, att det var någonting som fattades. Vad var det? Hon försökte lura sig själv med att tro att hon inte alls visste. Hon visste mycket väl. Den eviga känslan av att känna sig älskad. Hon kände sig inte älskad. Inte alls. Den unge mannen som låg inne i hennes säng just nu, som brukade hålla om henne på dagarna. Det var inte hennes kärlek. Tvärtom, hennes verkliga hat. Den person som hade gjort hennes liv till ett fängelse. Till ett ständigt helvete. Så, varför var hon med honom? Den ständiga frågan, varför? Fanns det några svar? Hon hoppade tyst ner från räcket. Det hade bildats små iskristaller runtom henne. Vad skulle hon göra? Fortsätta leva som det var, eller våga göra något för att det skulle bli annorlunda? Hon tänkte efter, gav den underbara månen en sista blick innan hon vände ryggen mot den för att gå in.
Hon stängde tyst och försiktigt altandörren bakom sig. Hon höll bort gardinerna från dörren för att undvika ett vitt seglande skepp. Hon smög, så tyst på sina tår bort till köket. I oavbruten undran om vad hon skulle göra, tog hon tag i kökets största kniv. Hon kände paniken komma krypande genom henne. Adrenalin. Hon lät dem aldrig tidigare tunga ögonlocken vila för en sekund. Knäppte sina händer i hopp om att få en lugn och något andlig sekund med Herren. Minuterna svävade iväg, liksom hennes tankar. Vad fanns det kvar när man har förlorat allt som går att förlora? När det inte längre finns någon axel att luta sig emot, att gråta ut emot, att kunna dela glädje med. Att känna sig älskad. I en värld uppbyggd av illusioner ser du bara det som du kan fysiskt ta på.
Några minuter senare var huset tomt. Förutom hatet som stillsamt låg kvar sängen. Hon hade sprungit ut i natten. Ut i den kalla och fagra vinternatten, ut från fängelset. Adrenalinet flödade inuti henne. Hon sprang, fortare och fortare. Hon sprang över bron i vinterns tystnad.. Allt för att nå fram till månens förförande sken. Förtrollad av tidens samtid, hade hon inte en tanke om framtid.
Hon stannade med ett ryck. Andedräkten flödade som vit eld ur hennes mun. Hon var inte kall längre. Hon blickade uppåt himlen. Den var tom. Vart hade hennes vilsamma och frihetsgivande måne tagit vägen? Hon letade intensivt med sin blick, fram och tillbaka över himlavalvet, utan resultat. ”Du kommer tillbaka” viskade hon för sig själv. ”Du kommer tillbaka min älskade.”