Trots att gatan där restaurang Miami låg badade i solljus var ställets alla neonrör tända, vilket gav den vitkalkade lokalen en känsla av slakteri och man väntade sig nästan att bli serverad av en styckmästare med en köttyxa framför sitt blodiga förkläde.

Det amerikaklingande namnet hindrade inte att menyn nästan bara innehöll sydeuropeiska rätter, med tonvikt på ett otal pastavarianter.

Dessutom saknade restaurangen den lilla men ack så viktiga symbol som visade att vi kunde betala med researrangörens kuponger.

Elaine upptäckte det först.
”Har vi pengar så vi kan äta här?” halvviskade hon till mig och jag skakade på huvudet.

Vår sparsamma reskassa låg kvar på rummet, väl gömd och inbladad i en tidningsbunt på vilken jag placerat en liten batteriradio och ett uppochnervänt vattenglas.

Tvåhundra pesetas hade jag, av någon märkvärdig anledning, gömt under de blålila plommonen i ett fruktfat av grönt glas som var den lilla lägenhetens enda prydnadsföremål..

Jag log lite generat mot John och Jim.
”Jag är ledsen”, sa jag, ”men Elaine och jag har matkuponger som inte fungerar här, så…”

John stirrade på mig med spelad förvåning.
”Carl, jag har hört uttrycket *Die Dumme Scweden” men aldrig trodde jag det var sant och att jag skulle få uppleva det i verkligheten!Trodde du verkligen att ni skulle få betala för den smörjan som serveras här! Nej, och för att visa min tacksamhet för att ni accepterar mat och miljö i detta vitkalkade bårhus bjuder jag er naturligtvis på alla kostnader!

Och så avslutade han:
”Truly, that is the least I can do!

If I could do less, I certainly would!”

Jim gapskrattade, bröd, vin och mineralvatten stod redan på bordet och strax satt Elaine och jag med var sin rejäl Pizza Marinara framför oss.

Jim åt en sallad med, som det hette, havets frukter i vilket man kunde skönja bitar av någonting som såg ut som råa bläckfiskarmar.

Oysters and quids”, sa han lyckligt och fyllde munnen med den märkliga röran.

John hade märkligt nog beställt canneloni som han nu satt och petade lite förstrött i de med sin gaffel.

Maträtten serverades i en skål av brunrött lergods och hade den någon gång varit inne i en ugn så fanns det i alla fall inget spår av detta på den tunna och gulbleka ostsås som nu täckte dess yta.

”Canneloni”, mumlade John dystert. ”Oh my God how I hate canneleoni!”

”Men varför i himmelens namn beställer du dem då?”, fnissade Jim med munnen full av råa havsfrukter.

”Jag måste ju, för helvete, lära mig nå’n gång!”, sa John och åt därefter upp alltihop i lergodsskålen med till synes glupande aptit.

Elaine och jag tittade frågande på dem båda.

”Det där är en tradition vi alltid kör med här!”, sa Jim. ”Miami's ägare brukade bli ganska frustrerad förr om åren, men numera nonchalerar han oss. Några gånger sabbade han maten och bakade in rå ansjovis och en gammal grytlapp i smeten, men nu gör han inte ens det.”

”Att få en rå ansjovis i käften när man väntar sig välkryddad köttfärs är en sällsam upplevelse” sa John och torkade bort en liten klick ostsås som dröjt kvar i hans vänstra mungipa.

”Nå, men berätta, hur smakade det?”, sa Elaine.
”Perfekt!”, sa John. ”Restaurante Miami” i Sitges är alla cenneloniälskares Mecca, visste du inte det?! Hallå i köket, har ni somnat! Ge mig genast en halv portion till innan jag dör av svält!”

Resten av eftermiddagen försvann hastigt i sällskap med de trevliga engelsmännen. Sjungandet och spelandet i sanden fortsatte, till tydlig glädje för de få badgästerna.

Innan jag visste ordet av hade jag lärt mig orden till ’Havanna Gila’ och nu sjöng till och med den garvade solstolsuthyraren med, om än föga rent, varefter han bjöd alla på glass.

Ett äldre par kände igen oss från flygplanet och stannade till en stund.

De berättade att de var från Södertälje och att detta var deras tionde tävlingsresa. De hade fått en lägenhet med havsutsikt och ville gärna bjuda ”det trevliga unga paret” på en drink på deras balkong.

Efter viss övertalning tackade vi ja, vilket betydde att det nu var hög tid att packa strandkassen och dra sig hemöver.

Tonhäftet till ’Havana Gila’ behövde jag ju inte längre och räckte det därför till
John.

”Nej, nej, behåll det!”, sa John

”Men, men, minnet av drinken och Harry Belafontes autograf?”, stammade jag.

”Äsch”, sa John, ”det där skrev jag själv för många år sedan. för att imponera på ett par damer som Jim och jag hade träffat.

Vattenskadan uppstod när en av dem slängde en drink på mig, när jag avslöjade sanningen!”

Det nothäftet tillhör förstås alltjämt mina favoritsouvenirer.