Du är som ett gammalt fotografi.

Du är som en påminnelse om gamla dagar fastän jag bara känt dig sen jag var ny.

I trettiofyra dagar har jag känt dig om jag inte räknar med natten under bron när vi nästan såg varandra, fast det var nog mest jag som såg dig när du rökte.

Du röker som en filmstjärna, som en gammal filmstjärna när bilden var svartvit och kostymerna kritstecksrandiga.

Håller handen lite nonchalant lutad med armbågen mot höften, och så tar du ett djupt andetag och blundar och lyfter huvudet mot himlen.

Inte för att du kan se något och det är egentligen ganska dumt gjort av dig men du ser ut att njuta.

Det är farligt att röka.

Fast jag säger inte det så ofta för du blev arg när jag sa det den där gången, andra gången under bron när det bara var du och jag.

Du är fruktansvärt vacker när du är arg.

Du lyfter ditt vänstra ögonbryn högt upp i pannen och ögonen blir som morfin och alldeles, alldeles dödliga.

Sedan tänder du en cigarett och slutar röka som en filmstjärna.

Du spottar nästan ut röken som bildar ett moln runt dig och, om jag kisar lite, en gloria.

När du är lycklig vill du inte röka längre.

Då vill du kyssa mig, någon, vem som helst, bara du får kyssa någon och dela din lycka.

Jag tycker mest om när du kysser mig för jag tycker väldigt mycket om hur kalla
dina läppar är.

Kalla läppar och varm tunga och kalla händer och varma ögon.

Det är då jag blir kall utanpå fastän jag är alldeles varm och lycklig inombords.

Det är då du frågar om jag fryser och jag nickar för om jag nickar så får jag vara inuti din jacka.

Den är för stor för mig fastän du är så smal.

Du är så lång, det är nog det.

Du brukar vira den runt mig och dra upp huvan över mitt huvud så jag nästan inte syns.

Så böjer du dig ner lite och så ler du och då blir jag inte så kall utanpå längre.

Då är du lycklig igen fastän jag inte syns och då vill du kyssa någon igen och där står jag och hoppas att det blir jag.

Det blir det nästan alltid.

Den där gången, tredje gången under bron, när du kysste den gamla damen, den glömmer jag aldrig.

Det regnade och blev du inte egentligen väldigt våt?

Du skrattade i alla fall så du verkade torr och jag behöll din jacka för den luktar du
och du luktar underbart.

Ibland luktar du lite blommor och då har du jobbat.

Jag såg dig en gång, vet du, när du jobbade.

Du har så smala händer och du band blommor så snabbt så jag blev nästan lite yr.

Det kan ha varit för att du hade på dig din röda tröja, den som har hål i axeln.

Den du hade på dig första gången under bron när du kanske tittade på mig men du märkte mig inte.

Du märkte mig sen.

Fast jag klagar inte för jag är så glad att du märkte mig och gjorde mig ny.

Du höll min hand när du märkte mig och så log du och så var du lycklig och jag fick lära mig vad du gör när du är lycklig.

Du log så brett efteråt och så fick jag en blomma som dog, fast jag har fortfarande kvar den. Det är en smörblomma.

Jag såg smörblommor idag, och då tänkte jag på dig och så blev jag alldeles kall utanpå och lite inuti också för du gav mig aldrig någon mer smörblomma.

Jag fick en lilja.

Liljor tycker jag inte om utan smörblommor, för smörblommor är som rök och
vinylskivor.

Smörblommor är tunna och sköra.

Du fick för dig att jag tycker om liljor, och jag tycker om liljor när du ler sådär men de är inte tunna och sköra och går inte sönder om de rörs ovänligt.

De är inte som du.

Du tittade en gång på mig, med ögonbryn som valv över din panna och ögon som sekunderna efter ruset av morfin.

Jag sade något dumt, för du blev så ledsen och gick sönder lite för att jag rört dig ovänligt.

Det var inte meningen, förstås, och jag lagade dig igen för det finns alltid en ny smörblomma runt hörnet.

Liljor skulle inte gå sönder.

Jag brukade vara en lilja, vet du, innan jag blev ny.

Innan du visade mig hur du gör när du spottar ut rök.

Du skapar ett moln och ibland slickar du dig runt munnen och tittar på mig så jag blir alldeles svag i knäna.

Det är farligt att bli svag i knäna när vi får för oss att balansera på bron.

Du var tvungen att hålla i mig så jag inte ramlade, fast jag föll lite ändå.

Mest för dig men du vet ju hur det är.

Du log i alla fall mot mig som om du visste precis hur det var och jag tror du vet precis hur det är.

För du vet väl?

Jag kanske aldrig säger det men du vet nog ändå.

Du är som ett gammalt fotografi jag aldrig kommer släppa taget om.