Nästa morgon gjorde vi oss klara tidigt för att kunna informera vår städerska om sakernas tillstånd.
Vi visste inte säkert hur hon såg ut, men vi trodde att vi sett hennes ryggtavla i trapphuset dagen innan. I så fall var hon en liten, böjd kvinna vars raka svarta hår börjat gråna vid tinningarna.
Nu stod vi med färdigpackad badkasse och väntade på att hon skulle ge sig till känna. Att hon samtidigt stod i våningen inunder och bara väntade på att de morgontrötta svenskarna skulle ge sig iväg till stranden hade vi ingen aning om.

Det gick en halvtimme, och en till.
Då beslutade jag mig för att gå och söka upp henne.
Och en trappa ner ställdes jag inför samma ryggtavla som igår.
Nu såg jag också skurhinken, och långborsten som hon lutat mot trapphusväggen.
Hon stod fullständigt orörlig, tydligen väntade hon på att jag skulle passera så att hon kunde gå upp och göra sitt jobb.

Då slog det mig att hennes beteende var exakt detsamma som det man ibland kunde uppleva hos städare i Sverige.

Att jag visste detta berodde på att jag nyligen haft ett uppdrag för städbolaget ASAB i Sverige. De hade anlitat vår reklambyrå för att det var närmast omöjligt att få tag i städpersonal under sommaren.

ASAB hade uppfattningen, rätt eller fel, att detta berodde på att många av deras medarbetare jobbade med städning huvudsakligen för att ha råd med en någorlunda hyfsad semester.

Många anställda var därför mycket måna om att inte skylta med sitt arbete. Det var alltid mindre svårt att få städare till lokaler där risken att bli sedd var liten, i jämförelse med, till exempel, butiks- och restauranglokaler som låg i gatuplanet och hade stora fönster mot gatan.

”Vårt yrke erbjuder för låg status!”, sa man hos ASAB. ”Att vara sjukvårdsbiträde, som är både sämre betalt och oftast mycket söligare än att vara städare, har väsentligt högre status. Det är det vi måste försöka ändra på! Det är det vi vill att ni skall hjälpa oss med!”

ASAB var ett landsomfattande städföretag som numera, såvitt jag vet, inte finns kvar. Kanske bidrog vår reklambyrå till att de försvann. Vi kom nämligen med ett ganska radikalt förslag som den så kallade marknaden inte på något sätt var mogen för.

Vi grundade vårt förslag på två saker som ASAB själva givit uttryck för. För det första att vårdpersonal hade högre status än städpersonal. För det andra att ASAB redan hade orden ”Städar, Vårdar” som devis under sin företagslogotype.

Därför sa vi: Vi kan inte ändra yrket, att städa är att städa är att städa. Men vårdbiträden hade ju i många avseenden samma uppgifter, om än för sjuka människor. Och eftersom de kallades ”sjukvårdare” – varför skulle då inte de som vårdade lokaler där friska människor skulle trivas och verka kunna kallas ”lokalvårdare”?
Det rörde sig ju faktiskt om värdefulla vårdinsatser, det också!

Att övertyga ASAB om idéns bärkraft var inte gjort i en handvändning men teoretiskt hade vi bra på fötterna!
Vi insåg naturligtvis att ett nytt begrepp som ”lokalvårdare” krävde sin förklaring och hade därför gjort särskilda annonsförslag där vi förklarade vad den nya benämningen stod för. De annonserna var i hyfsat stort format och skulle införas på de stora dagstidningarnas textsidor.

Samtidigt hade vi förberett pressreleaser där cheferna för ASAB förklarade varför städningen som yrke behövde högre status, och att landets städare hade till uppgift att skapa trivsel för miljoner människor och samtidigt slå vakt om oerhörda ekonomiska värden i form av lokaler och dyrköpt inredning.

Först presenterade vi idén för ASAB:s chef i Göteborg. Efter två timmars diskussion var han övertygad men ansåg, klokt nog, att idén var så epokgörande att den borde förankras i hela västra Sverige. Kunde vi möjligen komma tillbaka nästa torsdag och göra samma dragning för chefen med detta, större ansvar?

Det kunde vi och efter en nästan lika lång diskussion var även denne chef på vår sida, men han ville absolut att vi skulle förankra tankesättet på högsta nivå i företaget.
Kunde vi möjligen kunna komma tillbaka nästa vecka, och dra hela paket för Sverigechefen?

Självfallet kunde vi det.
Och efter den dragningen var saken klar.

Men Sverigechefen var en försiktig general.
”Nu gör vi så att vi börjar i Göteborg och ser hur det hela fungerar där! Sedan går vi vidare över Sverige”

Sagt och gjort!
Under rubriken ”Jag är lokalvårdare” och intill bilden av en städerska omgiven av sitt yrkes olika attribut berättade vi om skälen till hennes nya titel.
Samtidigt annonserade vi under rubriken ”lediga platser” efter lokalvårdare och trodde i vår enfald att allt var gott och väl.

Men så upptäckte jag efter ett par veckor, av en ren tillfällighet, en liten radannons med texten: ”Städerska sökes snarast till kontorsfastighet på Hisingen. Svar till…” och så ett telefonnummer som jag känd igen som ASAB:s

Jag ringde genast uppdragsgivaren och frågade vad som hänt.
”Vad som hänt”, sa han irriterat. ”Jo jag skall berätta vad som hänt! Vär egen personal är indelad i två läger av vilka det ena säger ”vad är det här för jävla dumheter” och det andra säger ”varför får inte vi också vara lokalvårdare”!

Men det är inte det värsta. Vi har ännu inte fått ett enda svar på våra annonser efter lokalvårdare!
Inte ett enda!
Så vi är tvungna att annonsera efter städerskor igen, annars löper vi risken att förlora alla våra kunder!”

Och där gick ridån ner över en idé som de närmaste åren endast roade landets revyförfattare med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson i spetsen.
Senare kom stat och kommun underfund med att det rymdes ett embryo av förnuft i tanken, men det skulle ta drygt tio år innan begreppet fick en spridning värd namnet.