Jag gråter, jag hatar att gråta… Jag känner mig hemsk som gråter, det är okej när andra gråter, andra har ju anledning. Jag är bara idiotisk, jag ska inte gråta, jag tillåter inte mig själv att gråta. Men nu kan jag inte låtsas längre, jag kan inte låtsas vara glad eller lycklig.
Efter jag gråtit en stund sätter jag mig upp och torkar försiktigt bort tårarna. Stenen jag sitter på är stor, som ett litet berg nästan. De är vatten vid ena sidan av stenen, men jag vill inte titta dit. Jag vill inte råka se mig själv.
Snabbt hoppar jag ner från stenen och springer. Springer så långt in i skogen jag kan, jag vill inte vara kvar jag vill bara försvinna, jag vill att de ska komma en bergsbrant jag kan falla ner för. Sluta mina ögon och bara falla, känna lyckan i att veta att döden är nära.
Jag sluter mina ögon och faller, inte längre ner än på marken framför där mina fötter sprang omkring för en sekund sen, men jag kan alltid drömma om det, drömma om att falla långt.
Jag känner mossan runt omkring mig, jag öppnar ögonen och ser en miljö jag inte känner igen. Visst det ser väl ut som skog gör mest, men jag kan ändå inte känna igen just dom här träden, den här lukten, den här marken. Jag reser mig upp och ser mig omkring. Jag har lyckats; Jag är vilse.
Länge går jag, bara går, kollar inte bakåt och tänker inte ens. Jag gråter inte längre, det är jag glad över.
När jag kommer fram till en sjö vänder jag om och går några meter sedan tar jag höger. Jag vet inte vart jag går, men det är ju precis de jag inte vill veta.
Timmarna går och jag har ännu inte hittat ett stup, eller någonstans att ramla ner. Jag vill försvinna, jag vill försvinna nu.
Jag känner hur jag vill gråta, men jag förnekar och förtränger det. Jag sätter mig ner i mossan och tittar upp mot himmelen som nu har blivit mörk. Jag ser månen. Det är kallt men jag bryr mig inte. Jag vill inte och orkar inte bry mig. Hungrig och trött fortsätter jag och går. Jag börjar tänka på allt, jag börjar tänka på hur allt började, varför ja känner som jag gör.
Inget i livet har en mening, det är en sen December kväll och här går jag i T-shirt och några gamla träningsbyxor.
– Varför? Utbrister jag där jag står i mörkret och jag känner hur en tår rinner ner för min kind. Jag vill inte vara så här svag, jag vill inte.
Jag känner mig inte värd något.
Jag gråter och känner mig arg på mig själv p.g.a. av det. Det är ett tecken på svaghet, jag är svag, men vill inte visa det för någon, inte ens mig själv.
Jag kan inte ens försöka längre, jag kan inte försöka hålla tillbaka tårarna, dom bara kommer.
Jag springer, springer så långt mina ben orkar med. Tårarna rinner ner för kinderna. Jag försvinner in i ett mörker, som de mörker det känns som att jag alltid har varit fast i, men nu är jag borta, det är sotsvart och jag är verkligen i mörkret det är inte bara en känsla den här gången. Fast än jag är borta känner jag att jag fortsätter att springa.
Jag vet inte om mina ögon är öppna. Det kanske bara är en dröm. Jag kanske ligger i min säng och drömmer denna dröm. Men det är för verkligt. Jag snubblar, jag öppnar ögonen, jag snubblar och fram för mig är något som de aldrig kändes som om de skulle finnas, framför mig är ett berg, jag snubbla på en granrot vid ett berg. Men innan jag kan förmå mig själv att klättra upp på berget somnar jag. Jag faller in i djup sömn och sover till nästa dag.
När jag vaknar är det dimmigt. Klockan kan inte vara mer än 6 på morgonen. Nästan natt fortfarande.
Jag kollar förvånat omkring mig och kommer sedan ihåg vad jag håller på med.
Jag ställer mig upp och kollar på berget bredvid mig. Det är högt men inte särskilt brant på den sidan som jag står.
Men min nyfikenhet stiger. Är det hör berget jag har letat efter? Allt beror på hur de ser ut på andra sidan, ”högt och brant, snälla låt det vara högt och brant” tänker jag för mig själv då jag smiter runt hörnet på de i alla fall stora breda berget. När jag kommit så pass långt runt att jag borde se om de är det jag letat efter vågar jag knappt titta. Men där är det, Branten! En lång brant som räcker så långt ner att jag knappt ser om de är träd eller myror som syns där nedanför. Jag känner att jag lika gärna skulle kunna hoppa från precis där jag står nu.
Men det skulle inte vara samma känsla, så jag börjar klättra. Jag klättrar länge, men till slut kommer jag upp. Det fanns en väg att gå upp också, det visste jag om. Men när man är så nära slutet spelar det ingen roll. Jag tar hällre lite risker.
Jag står några meter från den minst 90 grader branta klippväggen. Det kändes så mycket enklare i mina fantasier, mina drömmar. Jag tar ett steg framåt och kollar ut över kanten.
- Jag är inte rädd, säger jag till mig själv och blundar. Men jag kan inte helt och hållet säga sanningsenligt att jag inte är rädd, för jag är rädd. Inte rädd för att falla, men rädd för att förlora.
Jag är rädd att om jag gör det kommer det finnas något att ångra.
Men så tänker jag tillbaka, det finns inget att sakna, det finns ingen som kommer sakna… mig.
Tårarna stiger i ögonen, jag har aldrig gråtit såhär mycket. Dom senaste två dagarna måste jag ha gråtit mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Men jag bryr mig inte. Jag kan äntligen inse. Jag bryr mig verkligen inte. Men jag har ett beslut att fatta. Jag gav mig ut av en anledning, jag har ingen anledning att återvända. Jag har inget att återvända till. Jag måste bort. De är så. Jag måste bort.
Jag tar ett steg till med ögonen stängda, jag känner hur vinden blåser mot mitt hår.
Jag får lyckorysningar.
Det är bara ett ynka steg till och jag kan äntligen få de jag så länge har velat göra gjort.

Jag behöver ingen anledning till att ta mitt liv, vad jag behöver är en anledning till att inte göra det. Eller bara någon som bryr sig, någon som bryr sig om att jag försvinner till kropp och själ. Jag försvann för länge sedan. Vad jag gör nu är bara att jag tar hand om vad som blev över efter då jag egentligen dog. Då jag dog till själen.

Jag tar de sista steget, jag faller.