Jag går, och jag ser många fotspår i snön.
Jag tänker att jag vill vara älskad, hålla om någon,
hitta någon som är precis som jag.
Men jag har lurat mig själv för många gånger nu.
Jag vet att din kärlek är dyrbar, och om någon ska hålla om mig
måste det vara speciellt.
Jag vet inte om jag vågar,
men allt jag vill är att lägga mig på golvet och skrika.
Inte för hur dåligt jag mår, utan för all energi som finns i mig.
Jag måste vara blind. Men jag är bara fjorton år.
Många tror jag är äldre, smartare än vad jag är.
Många bara skrattar åt kärlek i min ålder, men i just detta tillfällle,
i min ålder, så är det viktigaste för alla,
att ha någon att hålla om,
ha någon som lyssnar, ha någon som ser samma sak.
Tyvärr, egentligen, för ingen har någon annan tanke än denna ljuva vackra kärlek. Ingen har en tanke på att leka med lego, eller skaffa ett MVG i fysik.

men jag har lärt mig av min gud, Håkan Hellström som har räddat mitt liv.



Det är lång väg ner, men jag skulle aldrig ramla ner.


Jag älskar dig Håkan.