En Kopp Kaffe

Jag går förbi caféet. Den plats där jag spenderat så många timmar. Där jag sett den vackra bruna färgen i dina ögon, sett den skönhet som ryms i ditt djup. Där jag sett dina fingrar sluta sig runt de svarta kaffekopparna. Där jag sett det lilla märket som gömmer sig i din nacke, det som jag så gärna velat vila mina läppar på i denna stund.

Jag ser dig genom fönstret, du står där inne i värmen och ljuset. Men jag står här i kylan, i den bitande vintern och känner doften av det underbara kaffe som bara går att finna innanför dörrarna. Men jag vågar inte riskera att falla för dina ögon igen eller smälta för ljudet av din hesa röst. Jag är inte stark nog att riskera det igen. Jag måste gå vidare, jag går vidare, jag går hem.

Hittar mina nycklar efter mycket fumlande, låser upp och slås av den tomhet som finns innanför min dörr. Jag tänder ljuset, ser min telefonsvarare blinka och trycker på play. Det är mina vänner, en efter en, om och om igen. De säger att de är bekymrade, oroade över mig. ”Har inte hört av dig på evigheter”, ”Mår du bra gumman?”, ”Du kom aldrig igår, vi saknade dig allihop”, ”Har det hänt nåt?”, ”Du vet att du alltid kan prata med mig om allt?!”. Jag svarar inte. Orkar inte, vill inte, bryr mig inte. Lägger mig till sängs men kan inte sova.

Scenariot spelar upp sig igen, jag minns den stund då du tog mitt hopp ifrån mig. Det spelas upp för mig om och om igen. ”Du undrar vad jag vill ha idag. Så där lite på skämt, du vet vad jag tänker beställa för jag beställer alltid samma sak, varje dag så länge jag kan minnas. En kopp kaffe. Jag sitter där timme efter timme, kaffekopp efter kaffekopp och läser rad efter rad. Men du tror bara att jag läser, egentligen tänker jag. Jag brottas med mig själv i mitt huvud. Försöker tvinga mig att säga det jag så länge velat säga, fråga det jag så länge undrat. Du kommer med ännu en kopp kaffe, min fjärde tror jag, kanske femte. Du tittar på mig, undrar om jag inte vill ha något mer. Om jag inte vill ha något att äta? Jag tackar nej, jag kan inte äta, mina tankar är för nervösa för upprörda. Jag kan ju knappt lyfta koppen utan att spilla. Det blir sent, det är snart dags att stänga. Jag börjar plocka ihop mina saker. Det blev inte gjort idag heller, jag frågade dig aldrig. Jag fick aldrig veta om… om du och jag kanske kunde ge det en chans… om vi kunde prata någon gång, bara vi, om vi kunde vara bara vi. Inte vara kunden och servitören. Om du och jag kunde bli vi, på riktigt. Men jag var för feg. Mina tankar störs. Jag ser dig gå iväg, men inte ensam. Dina armar vilar runt en annan. Hon är vacker, jag kan inte säga annat. Du skrattar. Du har aldrig skänkt mig ditt skratt, du har skänkt mig ditt leende men inte ditt skratt.”


Du krossade min kärlek på samma plats som du gav det liv. Och du gav mitt hjärta tillbaka på samma ställe som du stal det, med samma vackra ögon. Men dina ögon riktades nog aldrig mot mig. Hon fick dina ögon, ditt skratt och hon får kyssa ditt märke i nacken. Allt jag får är en kopp kaffe. Och även om det är det mest underbara och ljuvliga jag någonsin smakat så beror det bara på att jag aldrig smakat dig. Den dagen förlorade jag både dig och mitt kaffe. För dig vågar jag inte träffa och kaffet är bara ljuvligt om du serverar det. Varför skulle jag längre bry mig, varför skulle jag längre orka? Men framför allt. Varför skulle jag ge upp nu? Nu när jag inte längre kan förlora något, för allt är redan taget. Nu när jag kan vinna allt. För även om hon är vackrare än jag och hon får dig att skratta som inte jag kan, så har jag inget annat val än att kämpa, så har jag inget annat val än att resa mig upp.

Jag sätter mig upp, ser mig själv i spegeln. Jag vet att jag kan bättre, oavsett vad det tar. Jag kanske kommer att förlora, jag kommer antagligen att förlora. Men hoppet är allt jag har, för jag tar det tillbaka nu i denna stund. Hoppet kan ingen någonsin ta ifrån mig igen, för då är det slut, då är jag slut. Utan hoppet kan jag inte gå vidare, varken med eller utan dig. Utan hoppet kan jag inte gå vidare i min kamp. Hoppet kommer att bli min styrka. Mitt hopp är starkt men svårt att hålla fast vid. Hoppet.

Men först behöver jag min drog. En kopp kaffe (serverat av dig).