\"Varför tog du den jackan?\"
\"Vaddå?\" säger du och försöker skyla dig när regnet börjat slå från sidan.

Varför kan du en endaste gång säga i stället:
\"Ja, det var ju dumt. Jag skulle tatt rocken.

Och varför kan inte jag en endaste gång hålla käften?

Som så ofta sista tiden:
Jag ser dig och mig hos terapeuten.
Experten, den opartiske som ska lösa allt.
Där jag berättar och du lyssnar.
Jag ska äntligen nå fram till dig och jag ska tas i försvar av nån annan, den andre.

Han ska säga att det är fullständigt naturligt att jag reagerar som jag gör.

Jag är så himla duktig på att ge mig själv skulden hela tiden, så nu vill jag höra terapeuten säga att det inte är mitt fel.
Att det finns skäl som kan göra den mest mogna människa galen.

Det vill jag höra för det är enklast så!

Jag går 10 meter bakom dig och gråter.
Jag skäms över det.
Jag är ju snart 50.
Samtidigt vill jag vada fram i självömkan. Jag tycker så djävla synd om mig själv!
Jag är bara en liten unge.

Du vill inte se eller så orkar du inte.
Du säger bara självklara saker:
\"För ett par veckor sen låg det massor av snö här, säger du.
Ock? Jag har en sorg jag måste fixa själv!

Små gröna blad i det vissna och vinden är ljum.
Vi går hem och allt är som vanligt.