Där skogen skiftar mellan trygghet och tillflykt - där ligger du. Paralyserad, och redo.

Snöstormen sammanpressar iskristaller mot din rygg. De faller fortlöpande, dalandes ner mellan gråbleka, massiva bergsväggar, bildandes ett fläckfritt lager. Mörkret har lagt sig och det enda ögonvittne är en fördunklande halvmåne vars blick har fångat för mycket. Nu är ögonen på dig. Tårflödet har börjat.

Dina andetag är djupa och det neurotiska inom dig växer. Smärtan påskyndas för varje andetag. En kall och genomträngade vind blåser bort det vita höljet. Bores makt tilltar. Trädtopparnas skuggbilder är de enda som lyckas kringgå snödansens evinnerliga hysteri. Stormen håller på att bygga upp en dödscell utan väggar. Fången stirrar blint.

Vid en av de vassa bergskanterna ljuder en enslig oread, den sista av sitt slag. Nordanvinden bär på den sorgliga melodin genom det frostskadade landskapet. Likt en lobotomioperation borras tongången in i huvudet på dig.
Nervbanorna sprängs och kontrollen förloras. Befrielsen misslyckas.

Den yttersta väggen förlorar balansen och dominoeffekten sätts igång. Utan ett kan inte två finnas. Tid som liv.

Noll.