jag gick mot dörren som låg längst ner i korridoren, väggarna var gråa och det var mörkt . Tapeterna var sönderrivna överallt. Dragningsmärken av människonagler på golven mot dörrarna. När jag kom mot dörren längst ner
såg jag hur en person blev misshandlad och skrek, och då tänkte jag \'nu är det väl snart min tur .. \'

aldrig har jag känt så mycket rädsla, detta var som tagit ur en mardröm.
aldrig har jag sett solljus, eller inte på flera år iallafall. häromdagen satt jag och tänkte på hur mitt liv har varit. det första ordet som kom upp i huvudet på mig var; obeskrivligt.
jag gick tillbaka till min söndriga dörr som var massor med skjuthål i .
men sånt störde inte mig? så har jag haft det hela mitt liv .. så varför skulle det ändra något utav det vanliga?
jag gick in i mitt \"rum\" .. la mig ner på det hårda stengolvet och blundade medans jag kollade upp i taket fullt av mögel. jag tänkte på hur mitt liv kunde ha sett ut, jag skulle ha fått gått ur skolan, jag skulle ha fått en familj när jag var gammal nog. men det kan jag bara drömma om in denna världen jag lever i . och ingen vet ...

jag hörde steg utanför min dörr .. i korridoren. dem närmades min dörr. jag ville inte ens tänka på vad som skulle hända mig nu. han tog tag i min arm, drog mig till rummet längst ner i korridoren som den andra flickan varit i. knöt fast mig vid en stolpe och tog fram en kniv .. högg mig 5 gånger i benet, ett i bröstkorgen.. plötsligt, allt blev svart. jag vaknade upp på sjukhuset. mamma stod brevid mig. jag ville jättegärna rusa upp ur sängen men kände att mitt ben värkte och att jag inte hade några krafter kvar sedan kniven gick igenom mitt ben. mamma omfamnade mig och sen dess har jag aldrig kommit ur min deprition. jag kommer aldrig glömma personen bakom masken.. aldrig!