Den solbrända kärlekens hav
det möte vi kallade på
svämmade över av sorg och amputationer
det finns räddande linjer och förmörkande sammanhang
jag är ensam mot texten
den svävar framför mina händer
och dränker mitt hjärta
pressen, båtar, jag vet att jag måste gå vidare
med vattenmetaforen i den här dikten
jag måste lämna den
för att det här ska bli bra
jag måste åtminstone ljuga mig till att tro detta

I det slutgiltiga skedet
står de ord jag här funnit mot ett allvar
så mycket större än det jag vågar fånga

För orden föröder mig
de ändrar sig alltid
ändrar sig inte som atlanten, inte som dess biografiska motsvarighet (Ösjön? Lejondalsjön?)
den ändrar sig
mot mig

monster
monster
mesoku