Det känns som att hoppa ut från en klippa,
rakt ner i en avgrund, där ingenting hörs,
för ingenting finns därnere.
Bara tystnaden och mörkret.
Det är för tyst för att jag ska kunna sova,
för mörkt för att jag ska kunna se.
Min själ är så tom så att det ekar.


Tänker på hur det var då, när allt var så konstigt
Som en mardröm i en dröm, som i ett töcken av värk och feber
Där var vi och vi hatade varann...så mycket.
Du var ett sånt svin...och du visste inte var du skulle placera mig.
I vilket fack...för jag var ju så konstig.
Men du, ser du hur du själv är?
En medelålders man som fortfarande tror att han är 18,
som aldrig vuxit upp och som äter så många olika tabletter att allt bara flyter ihop och blir till tårar.

Ja, det var väl inte det bästa man kunde göra, men jag ångrar ingenting.

Jag ville ha någon som kunde ge mig någonting.
Men du kunde bara ta, fast hur skulle jag veta det.

Så jag började ta från dig och inte ge någonting,
sedan tog jag för mycket och du gav upp,
la dig ner på marken och grät, med telefonen i handen
pratade du in meddelande efter meddelande på min telefonsvarare.

Där talade du om för mig vilken hemsk människa jag var som gjorde så mot stackars lilla dig. Du skulle aldrig glömma mig och den där sorgens dag.

Tror inte du glömt heller.

Men att vara med någon som äter upp ens själ är väl knappast hälsosamt?

Så därför klättrade jag upp ur avgrunden innan du hann fram för att knuffa mig längre ner.

Nu är det du som ligger på botten.