alltid har jag varit stor,
i dina ögon, ett barn som uppfostrats fel av min mor

istället för att försöka förstå,
har du haft svårt för det och istället bett om att få gå

långt härifrån,
inte konstigt att jag alltid känt mig som ett fån

alltid har jag försökt,
efter din uppmärksamhet har jag långväga sökt

uppfostran är något som du kan,
ingen annan bara allt du säger och det är din uppfattning är sann

varje dag en ny dag,
med prat om mat och träning som om de vore en skriven lag

allt jag någonsin önskat,
är att du och mamma ska må bra
innerst inne jag känt er gråtit och ömkat
och alltid undrat om det var något jag sa

men nu efter stund faller tanken klar,
efter nätter med tårar utan en blund
drömmer jag som svar

under mjukt täcke ligga,
blunda, önska och försvinna

bara bort en stund

vems livistil är egentligen sund?