Det är 11 dagar sen jag såg dig. Det känns i min hud att du inte varit nära mig på ett tag. Det känns i mitt hjärta att du aldrig kommer vara det igen. Jag hörde din röst igår och kämpade för att hålla tillbaka tårarna, kämpade för att inte låta dig höra hur desperat jag är efter att få somna med din mage och ditt bröst mot min rygg.

Jag vet att jag kan verka kall. Jag vet att jag aldrig säger rätt saker. Att jag ber dig vara tyst när du säger att jag är fin. Och om jag någonsin hade berättat för dig hur mycket jag ogillar varje gång du går ut genom min dörr medans jag ligger kvar i sängen och känner lukten av ditt hår på min kudde kanske det hade varit annorlunda nu. Men jag är feg och håller tyst när jag egentligen vill skrika hur mycket jag faktiskt älskar dig.

Och nu får jag faktiskt svälja det faktum att jag har förstört allt.
Vi ska träffas och prata i nästa vecka och jag ska göra allt jag kan för att du ska följa med mig hem, krypa in under mitt täcke och stanna där för alltid.

Men jag vet innerst inne att det blir sista gången jag ser dig.