Jag tittar ut och ser en fågel, han är skadad han är rädd. Ska jag hjälpa honom, ska jag ej. Jag ringer till djurens räddning, de ska komma. Många långa minuter går och mitt hjärta är knutet av sorg. Svalan är dåd, de kom, men fösent. De tar loss den fina svalan, jag blinkar och vaknar.

I min famn sitter en vit svala som breder ut sina vingar så befriande, den lyfter och svävar iväg som ett moln.
Mitt hjärtas knutar blir befriade, jag sitter nu med en känsla av frihet, av sorg och kärlek.
En knut sitter kvar, drömmen.