Du känner deras blickar i ryggen, hör hur de
skrattar åt dig när du går genom korridoren, hör deras
viskningar. Har de någonsin glömt att påpeka att du är ful?
Hur många gånger har de egentligen sagt att du äcklig? Och
hur kul kan det egentligen vara att varje dag skratta åt dig,
dina kläder, ditt sätt att gå? Vad har du gjort för fel? På vilket
sätt har du förtjänat att alltid vara sist, ensam och utanför?