Jag sörjer dig.
Jag saknar dig.
Min födelseplats, mitt hem.
En värme borta, kommer aldrig mer igen.
Ett offer för kommersen och andlös stress,
profithunger och hopplös press.
I landet av pengar och betong,
sjunger brustna hjärtans kör ut sin klagosång.

Medierna står för allas tankebanor,
mogulerna för opinionerna, för sedativa fanor.
Smärta är ett sedan länge glömt begrepp,
i hjärtat råder permafrost, tankens skog blev stäpp.
Det andra sagt är sanningen, betvivla aldrig det,
en avvikande tanke levereras utav den som inget vet.
För den som ingen tanke har,
har heller ingen fruktan kvar.
Ansvarsfrihet blev en rättighet,
för den som ignorerar enväldets förskräcklighet.

Vi har sedan år förlagt vart spår av relevans,
Krigar om petitesser då inga djupare konflikter fanns.
Vi lever genom dokusåpor och falska tabloider,
Intellekten har förvanskats, ingen människa lider.
Den som räds att dö vågar inte heller leva.
Tappar plötsligt tråden, det är mörkt, vågar inte treva.
”Jag tänker, därför finns jag”,
det fanns en gång något annat än detta, det minns jag.
Men jag saknar dig, mitt hjärtas land, min själsfrände och vän.
Borta är du nu, för alltid,
kommer aldrig mer igen.