Den lergia vägen låg framför mig. En människas leriga fotspår syntes i den, leriga fotspår på väg mot stugan. Jag visste vems det var.

(flashback)
\"Alex!” ropade jag från den lilla stugan jag hittat. Alex suckade, men kom fram till den. Jag log, övernaturligt brett, och visade den fegharen stugan.
”Det.. Det ser ut som om någon bor här”, mumlade han skrämt. Jag suckade, men skrattade sedan glatt.
”Hur hade du tänkt att någon skulle göra det?” sa jag, och gick in i ett annat rum. ”Den måste stått tom i säkert femton år!” Alex verkade inte lika säker som jag på det.
Dammet låg överallt, och jag började nysa. Men ändå, så fortsatte jag vidare genom de små rummen. Ett sovrum, sedan en hall. Efter den, så kom ett kök. En hall till, med två dörrar. Den ena dörren ledde till toaletten, och den andra ner till en källare..
”Alex”, halvt ropade jag ut i mörkret. ”Kom, jag har hittat en sak!”
”Snälla Gemma, kan vi inte bara gå hem?” kved Alex. Man kunde höra rädslan i hans röst, men jag ignorerade det.
Alex kom, efter något som kändes som en evighet, till dörren dör jag stod, högst upp i trappan. Han stönade när jag tecknade honom att följa efter mig. Man kunde verkligen inte förstå att vi var bästa vänner, så olika som vi var.
”Gemma”, gnällde han. Jag suckade och vände mig om.
”Vad är det?” frågade jag, med tillkämpat lugn. Han pekade ner, skakade på huvudet, pekade upp, och nickade. Jag ruskade på huvudet, halvt irriterad. Han fick väl gå om han ville.
Jag fortsatte att gå ner för den rangliga, knarrande trappan. Tillslut så nådde jag golvet. Jag trevade med händerna utsträkta framför mig. Hård vägg, vart jag än gick. Jag krockade, en hård vägg. En krock till. En till, och en till. Jag rös. Den sista krocken hade inte varit i någon hård, kall stenvägg, utan i något mjukt, något mänskligt.
”Al”, viskade jag genom mörkret. ”Gå upp”
”Va? Varför då?” frågade han, med tillkämpat mod. Han ville inte lämna mig kvar här själv, det visste jag.
”Gå upp, NU!” väste jag. Han stod tätt bakom mig, så jag kunde känna hur han rös. Han vände sig tvärt om, och inte långt senare hörde jag springande steg i trappan. Jag själv backade. Jag vågade inte vända mig om, men inte heller se på det. Det var så hemskt. Att någon kunde göra såhär. Det var otroligt!
”Gemma!” hörde jag Alex skrika. ”Gem, vars är du?” Jag kved till när jag stötte i hälarna i det första trappsteget, och började sedan springa upp för den hemska trappan. När jag väl kom upp så smällde jag igen källardörren.
”Alex”, viskade jag. Han svarade inte. Jag fortsatte att gå, medans jag viskade hans namn. Jag hörde någonting. Jag gick mot ljudet. Sedan hörde jag ett skrämt pip.
”Gemma?” hörde jag Alex oroliga röst. ”Gemma, snälla, spring!”
”Alex, var är du?” frågade jag med en helt lugn ton, även om jag själv var så skrämd som bara djävulen kan förklara.
”Gem, spring! Han kommer att”, han hostade. ”Han kommer att ta dig!”
”Vem? Vem kommer att ta mig Alex?” skrek jag, i ren panik. Jag kollade mig runt om i hela rummet, utan att se någonting.
”Jag”, väste någon. Strax efter det så såg jag en man komma fram ur skuggorna, med det fårade ansiktet lysande i vitt. Blod droppade från hans kläder, medans en kniv glimmade till i hans hand. Jag skrek, och började springa. Jag förstod, att han hade blockat vägen till Alex. Jag kunde inte hjälpa honom.
”Förlåt Alex!” skrek jag, just innan jag lämnade stugan. (---)

Nu står jag här, och tänker tillbaka på den där kvällen för ett år sedan. Nu hade han gett sig tillbaka för att mörda. Flickorna hade varit vid bäcken när det började regna, och sökt skydd i stugan. Hans perfekta offer..