Inom mig har jag vetat. Jag har vetat varför du gjort mig så illa. Men jag har inte trott. Jag har låtit mig skrämmas. Skrämmas till tystnad.

Det har gjort att jag tvivlat på mig. Du har gjort mig rädd för att känna efter. Rädd för att leta svaren inom mig. Men jag letade. Du må tro att jag letade. Men jag letade inte efter svaren utan efter felen.

Svaren var mina fel och brister. Men inom mig har jag vetat.

Nu ser jag att du förstått. Nu ser jag din plågade blick. Jag ser att du också var rädd. Vi har varit rädda för samma saker. På samma sätt. Du och jag.

Nu står vi där du och jag. Så nära. Aldrig så nära.