Det var utmaningen som lockade, men det förstod jag först när jag kommit en bit på vägen. Den var svår att gå på och de vassa stenarna som blockerade min väg rev öppna sår. Men jag var inte beredd att ge upp. Ibland fick smärtan tårarna att trilla.

Och ofta höjde jag rösten i frustration.

Efterhand vande jag mig dock vid vägens krumbukter och skickligt lärde jag mig undvika grenar som rev ansiktet. Med slutna ögon kunde jag nästan förutsäga vad som skulle hända bakom nästa krök. Faktum var att jag allt oftare noterade att jag småsjöng där jag gick.

Och landmärke efter landmärke passerade.

Ibland gjorde jag kortare avstickare till de angränsande vägarna, men till min förvåning så kom jag alltid tillbaka. Tids nog. Trots att den ibland tvingade mina ben att ta onaturliga kliv. Och trots att det emellanåt inte fanns någon väg alls att gå på.

Och ibland fick jag kasta mig över brådljupa avgrunder.

Idag stannade jag upp för första gången och satte mig intill vägkanten. Då såg jag allt det vackra. Det som jag är säker på att bara jag såg och det vackra som var uppenbart för även alla andra. Då förstod jag att det var lätt att undvika de vassa klipporna genom att inte springa rätt på dem. Och böjde man på huvudet av respekt så nådde inte grenarna att rista sår. Men jag vet inte hur länge jag kan stanna här.



För jag vet inte om jag hittat min ro!