Det var en gång som var förbjuden att beträda. Den allvarliga stenläggningen fick vandrarna att uppfatta det som ett skämt, och sådana bör ju inte de som vill gälla för kloka gå på.
Följaktligen valde de en annan väg.

”Kom till saken!”
Jo! Ja, eh...kors, ni är ju naken!
Mitt klädkonto medger tyvärr inga kejsarens nya kläder - däremot i tjejtjusarens lya läder. Inte ert bord? Nåväl, jag ska inte sticka under stol för att jag föredrar bättre underlag för åligganden.
Var god rör mej!

Nu blir ett lik förbannat. För att det inte kan vara med. Vad så? Den vägen ska vi alla vandra, ty det är inget skämt.

Tänk, den som vore lik. Slippa stiga upp långt innan man vaknar och hålögt förtjäna världens lön: Jotack! Vara obekymrad över framgångens pris - man har redan betalat, som alla andra ska, med eller utan förvärvad framgång.

Intetsägande? Jovisst. Ingenting - och allt på en gång. Som du får gå på eller låta bli.

Vad är väl detta liv? En ilning blott, luftiga slott och kojor, trogna bojor av hysteri om våra rörelser.

Sökande kontakt, på vakt, i takt.

Jag minns: En urringning och en urspårning, en påspringning och en avringning.

Den Andre, min agent, söker en roll att spela i världens tarvliga skådespel - men alla tycks vara besatta. Av de viljor de tror sig vilja ha. Ha ha ha!

Vad de ger lämnas i nyckernas våld. Ofta är det vackert i princip - men vad hjälper det när andra kommer dragandes med principerna? Halmstrån åt myrstackarna.

Häromdan besökte jag himlen. Svalt trots sällskapet.
Hon var Miss Lyckad, jag Mister Balansförmågan.
Föll ensam ner i helvetet, men bedömdes som underkvalificerad för fanskapet.

Nu vandrar jag på jorden, ströende dess salt i såren.