Han vek ihop hennes kläder och la dem i en prydlig hög på stolen. Silkesblusen höll han ytterst i fingertopparna, för att inte riva i det blanka tyget med sina raspiga händer. Höll den framför sig i luften, funderade innan han vek den ena ärmen bakom och sedan den andra. Tyget gled, ville inte ligga och rörde sig av luften, runtom och inuti. Hon älskade den blusen. Himmelsblå med liten krage.

”Ta den. Den himmelsblå med liten krage” hade hon sagt. Bett om. Den himmelsblå, nätt hopviken ovanpå den korta marinblå kjolen.

Han mindes hur hennes hår brukade sväva. Oftast var det bundet, högt på huvudet, bara något bakåt i en outredlig härva av hårtestar som hängde eller klängde i varandra. Men när hon släppte ut det, drog snodden ur knuten, svävade det över hennes axlar, sjöng i varje steg och böljade över det blå silkestyget. Han brukade gömma sitt ansikte i hennes nacke, lukta på hennes doft och försvinna i hårtestar som blekts till guldets samtliga nyanser. Där.

”Krama mig!” Hon brukade krypa ihop framför och hans knän följde hennes och hans arm låg runt hennes mage. Han kramade. Höll henne intill sig för att hans värme skulle tränga sig genom hennes hud och hans hjärta skulle slå genom hennes rygg och ut mot hennes egen bröstkorg. Där.

”Ta den. Den himmelsblå med liten krage. För hemresan.” Leende hade hon smekt hans kind med en hand för svag att känna. Under mössan, den hemstickade som hon fått av sin syster, den röda med rosa hjärtan, på hennes huvud mötte han hennes ögon. Orörliga hål. Djup av trötthet i blek torr hud. Han rätade till luvan. Den gled lätt över hennes kala huvud och hamnade hela tiden på sned. Röd med rosa hjärtan. Hon log. Förbannat om hon inte log hela tiden, tänkte han. Med de rosa hjärtana på sniskan.

”Visst älskling. Jag fixar det.” Han släppte hennes hand, lämnade henne. På sjukhusparkeringen sopade han fram bilen under de sista dagarnas snöoväder, noterade böteslappen under vindrutetorkaren och nötte ytterligare en gång på startmotorn som inte ville. Gnyende ovilja. ”Satans bildjävel!” Han slog igen dörren och gick upp mot busshållplatsen.

Med sina tårar fuktade han kläderna som han rev fram ur byrålådorna innan han fann den blå. Han gick ut i köket för att hämta en kasse och återvände in i deras sovrum. Golvet var fullt av kläder. Han sjönk ner på sängkanten intill de tunna klädesplaggen. Försiktigt stoppade han ner dem i Åhlenspåsen, vek ihop den till ett paket och lät det vila i sitt knä. Gnyende ovilja speglade sig genom hans egen svaga avbild i sovrumsfönstret. Ovilja i lägenheten på 31B två trappor, mitt emot och intill alla hundratals tända adventsljusstakar. Milda. Så långt borta.

Plastkassen prasslade tom mellan hans fötter. På stolen gled blusärmen av egen vilja, glatt ur sin tilltvingade position. Han drog lite i den och ärmen gled fram. Kände det svala tyget i den himmelsblå. Med liten krage. Han borde räta till mössan på hennes huvud som låg tungt i kudden. Han sträckte lite på sig, försökte se hennes läppar från sin position lite vid sidan om, nedanför den höga sängen. Rosa. Från röd till rosa. ”Älska mig!” Så hade de sagt. Läpparna. Precis där kunde han se hennes läppar forma sig, röra sig till ord som för alltid skulle röra sig i hans hjärta. ”Älska mig!” Rödrosa bön.

Hennes bröstkorg låg orörlig under det tunna överkastet. På stolen intill låg blusen som hon älskat. Den blå med liten krage som gled så skönt under hans hand och han ångrade sig. Han hade sagt alla ord han kunde komma på, viskat dem i hennes höra, kysst henne och stoppat dem in i hennes mun för att svälja, göra till sina. Alla ord. Alla ord utom dem han menade. Han reste sig från stolen, strök med ett finger längs hennes livlösa handled. ”Lämna mig inte.”