”Kan du sväva”, frågade hon. Han tittade inte upp från tidningen. ”Mmm… nä”, svarade han utan att sluta läsa. Från köket hördes radion och framför dem i bokhyllan mot vardagsrumsväggen var TVn påslagen. Nyheterna. Egentligen ska man inte ha TVn i bokhyllan så där, tänkte hon, det hade hon läst, någonstans, att den blev varm. Den kunde börja brinna men hon orkade inte, visste inte vart de skulle ha den i stället.

”Jag kan sväva”, sa hon högt. ”Mmm…” Hon strök med handen över plyschdynan, den tomma intill henne i soffan, snurrade fingret runt knappen och följde det veckade tyget. Han läste tidningen under lampan som gick att vinkla åt alla håll, på rund fot och metallstång, bakom hans fåtölj. Den snurrbara. Möblerna i rummet fladdrade tillsammans med TV-bildens ljus och tavlornas glas blänkte till som om de ville synas, om så bara för en sekund, ett här är vi. Se oss!

Vädret. Tidningen sjönk och prasslade lite mellan hans avvaktande händer. Han lyssnade. Med glasögonen längst ner på näsan och lätt framåtböjt huvud. ”…lätt snöfall följt av uppsprickande molntäcke…” Hon såg vädermannen peka och figurerna, men hans röst försvann och hennes blick reste sig ut genom fönstret.

Gatulamporna var tända och det var inte längre någon skillnad mellan himmel, horisont och jord. Allt var mörkt, eller skulle vara mörkt om inte husen desperat försökte förhindra dygnsvilan med fönsterlampor och utomhuslampor intill trappor och i buskar, nästan överallt som lämnade stora lokar av onaturligt sken. Så onödigt, tänkte hon. Så fullkomligt onödigt att försöka förhindra det oundvikliga mörkret i stället för att välkomna det. Säga tack för att du kom.

”Åka tidigare i morgon då…” mumlade han och höjde tidningen. Just ja, hon skulle ju göra matdosan av resterna från middagen. Fiskgratäng. Det fick hon inte glömma. Hon log. Varför skulle hon glömma, det gjorde hon ju aldrig. TV-hallåan påannonserade nästa program och signaturen startade. Hon hörde en bil utanför och bildörrar som slog igen. Det var grannen och hon tänkte på köerna som skulle bildas nästa morgon. Ljusskenet i långa, långsamma rader som rörde sig, knappt, i snöfallet. Så onaturligt tänkte hon, knöt sin gröna sidenscarf under hakan och lyfte.

Först var det svårt att balansera benen, inte så att de ville falla men inte heller kunde hon hålla dem rakt bakom sig. De fladdrade lite ostyrigt, rörde sig från sida till sida innan hon kunde hantera deras tyngdlöshet. Kraften sköt sig fram i hennes axlar och hon gjorde en lov runt grannens skorsten. Han hade ännu inte hunnit tända upp men ändå fanns där en doft av sot och rök, liksom det alltid var runt skorstenar, det hade hon känt så många gånger förut. Den satt där, inbakad med murbruket och runt kanterna.

Ovanför henne var himlen alldeles mörk. Molnen täckte både måne och stjärnor men det gjorde inget. Hon sökte inte ljuset. Försiktigt lyfte hon högre, saktade in och höjde bröstet, överkroppen, svankade och lyfte mot mörkret. Ut i ingenting. Köttbullar, lingonsylt, sås och mosad potatis låg på tallrikarna på andra sidan gatan. Fyra runt bordet innanför köksfönstret. Upplysta. Så onödigt. Helt utan doft, tänkte hon och rullade runt, svävade bort på rygg med blicken öppen i mörkret.

Snabbt var hon framme vid centrum, fortfarande med ryggen mot marken förstod hon det av att himlen ljusnade, eller, inte himlen utan utrymmet mellan himmel och jord, det tomma blev belyst av centrumelektriciteten. Hon snodde runt och hann precis parera en husvägg. Hon fnittrade. På högkant drog hon mellan husen långt ovan gatans trafik och gångare. För att kunna hålla riktningen spretade hon med fingrarna, så pass att de började värka. Där simhuden skulle suttit, tänkte hon, där värkte det. Sådan skulle man ha. Hon gjorde en stor cirkel runt torget, över de som skyndade sig till och från, och en cirkel till mellan teatern, jaktbutiken och bankbyggnaden. En stor och lång cirkel. Människorna rörde sig medvetet mot alla utgångar, som kulorna i ett kulspel men inte i trä, inte rejält utan här i neon och kulörta färger.

Från torget flög hon ut över vattnet, över is och vakar och lämnade ljuset bakom sig. Snart var hon över granskogen. På säkert avstånd från trädens toppar öppnade hon munnen och lät ljudet komma, en försiktig suck och en till. Hon öppnade munnen mer, kvävdes nästan av vindmotståndet och suckade i en lång ton, högre och längre och fyllde på med ljud någonstans från bröstet. Lämnade huuh för aah. Hon andades och tog i allt vad hon kunde. ”Aah!” I en vacker hög ton som skar mot slutet, rev i halsen. Rakt ut, högt över skogen, långt bort från stadens alla människor. Bortom allt som var hon. Så onödigt.

”Kommer du tillbaka?” Tidningen prasslade när han sänkte sina händer och på TVn applåderades en man som själv mycket förvånat svarat rätt på någon fråga och just vunnit tio tusen kronor. Hon tittade på mannen i vardagsrummet, med tubsockor och joggingbyxor i snurrfåtöljen. ”Förlåt, vad sa du?” Försiktigt skakade hon värken ur fingrarna. Han tryckte ihop tidningen mellan sina ben och tubsockorna halkade mot parkettgolvet när han satte sig bättre tillrätta. ”Kommer du tillbaka?” Hon log, kände smärtan i halsen men försökte låta stadig och säker på rösten.

”Självklart! Självklart kommer jag tillbaka.”