De automatiserade dörrarna förblir stängda.

Backar ett steg. Och tvärtom. Tredje gången inom begränsad tid.

Inget.

Söker en artificiell ögonkontakt med svarta lådan som vakar över mig. Vinkar.

Inget.

Genom silikatblandningen ser jag en likasinnad som påbörjat sin sorti.

Lådans lins uppfattar rörelserna.

Och så öppnar dörren sina sömngrusiga, hånande ögon plötsligt. Blicken krokigt igenom mig.

Som om jag finns, men inte syns. Som om jag syns, men inte finns.

Längre.



Jag minns de två händerna, hålbeklädda och ärrade. Plockepin av livslinjer, skuggor av alla de utsuddade. Editerar, raderar, klipper, drar i färger. Skjuter magenta, överdos på cyan. Förvissar minnets väktare om kula ur för detta. För visst är illusionen korrekt? Jag är inte far med osanningen, åt dess avkomma.

Så står vi på trampolinen vid oändliga havet av kvicksand. Det sägs att ju mer man slåss för överlevnad desto hårdare fastnar man. Hand i hand. Hoppa. Vi hoppar.

En kvarglömd kula i loppet penetrerar tinningen.



På trampolinen var jag ensam, har redan tagit steget, landat. Och jag slåss inte längre.