Så sprang hon över vägen och såg inte bilen.

Innan hade vi pratat om att sluta andas tillsammans. Göra något andra inte förstår sig på. All fokus på hennes långa hår att gömma sig i.

”Du är en sockerjunkie.” konstaterade jag när hon räddade dagen med en påse blandgodis. Plötsligt var hon kontaktbar igen, och jag anade små gropar bredvid mungiporna. Hon var obegripligt attraktiv när hon skrattade av smakerna, något vi verkligen hade gemensamt. Inte attraktionen, utan att vi båda kunde brista ut i ljudligt fnissande av gastronomiska upplevelser.

”Jag ÄR en sockerjunkie.” instämde hon i ett busigt leende. ”Kan du tänka dig att tycka om mig ändå?”

Jag stal en marschmallow ur påsen och placerade den mellan mina läppar. Stannade henne abrubt genom att ställa mig i hennes väg. Vi stod så i minst 40 tiondelar i ögonkontakt innan hon förstod min avsikt. Hennes fria hand gled upp vid min hals och runt nacken, och på tå drog hon mig till sig för att stjäla tillbaka det som var hennes. En marschmallow och allt annat som alltid tillhört henne men som vilat hos mig.


...


Det var smärtsamt att behöva andas och ge plats mellan våra läppar, även om det var speciellt att få skärpa på hennes ögon på så nära håll.

”Ok, det kan kanske gå för sig.” sa jag med för lite syre så tungan knappt orkade leverera orden. Hon log och strök tummen lätt över mina läppar.

”Det är sockret som gör det.” sa hon och slutade tvärt röra mig för att ta ännu en godis. Så skrattade hon sådär igen av smakerna och såg på nytt sådär oemotståndelig ut. Det gjorde för ont för att låta det passera obemärkt så jag ville tysta henne med ännu en kyss. Men när hon insåg detta log hon retsamt och drog sig undan.

Så sprang hon över vägen och såg inte bilen.