Äntligen till vila jag får gå
snart mitt sista andetag jag
får ta. Knogat har jag gjort i
72 ljuvliga år. Beredd är jag att
få somna in och läggas djupt ner
i jorden. När jag nu tänker tillbaka
på livet anser jag att jag tagit det för givet
musklerna krämpar, kämpar gör jag än idag
fastän inga krafter jag har kvar.
Jag hostar blod, det rinner som en syndaflod
på mitt golv, klockan slår tolv. Mina ögon sluts
och jag svävar i hög hastighet till dödens rike
där en man med ett hjärta av sten leder in mig
i ett slott där döda kvinnor, män och djur hälsar
mig välkommen