Och hon sprang på ängen

Hennes nakna fötter kunde känna svalkan från gräset

Hennes nästan svarta hår böljades i den svala sommarvinden

Hon

Kände livet

Hon

Kände frihet

Hon kunde andas utan hinder

Och ingen slog henne längre

För första gången på många år, som för henne kändes som en evighet, fick hon vara den hon alltid varit

Hon hade bara legat gömd därinne

Nu var Hon befriad


Och den vackraste av alla änglar var hon själv