hur kunde hon glöma de där parasollerna som såg ut att vara av halm.

dom där små gatorna, dom som hade vita stenhus och röda blommor på balkongerna -där vi oftast gick-.

det fanns en mörkgrön soffa, av sammet, där brukade jag sitta och spela flöjt. även om det inte lät vidare bra så fick jag den uppmärksamhet jag ville ändå. radion spelade musik på spanska i bakgrunden, det var då alltid farmor ville röra på sig, dansa med musiken. det fick mig alltid att le. vi brukade gå ner till stranden, det var alltid så varmt i sanden så vi hade jämt med oss tofflor av plast som vi fick gå i tills vi nuddade början av havet. min lillebror tog aldrig av sig tofflorna, han hann aldrig. han hade fullt upp med att springa upp igen när vågorna kom mot oss. på mornarna brukade jag sitta i våran trappuppgång och heja på alla människor som gick förbi, \"-hola!\". jag minns att farfarsmor alltid skickade presenter när jag fyllde år, en gång fick jag en jätte fin baddräckt. den var ljusgrön, svart och rosa. och hade en fin svart snörning upptill. jag gillar den än idag.

det är synd det där, eller är det så. det är som en längtan som ständigt finns inom mig men som inte når att gå upp till på samma sätt. ibland dyker det upp.