Han älskar mig. Visst gör han? Jo, det måste han göra. Vi har ju varit gifta i allt för många år för att vi ska sluta älska varandra nu. Likväl gör han som han gör. Jag har slutat fråga honom om att komma hem tidigare från jobbet nu. Dels så verkar han inte bry sig och så känns det som att konsekvenserna är värda det. Nu är han ju inte på jobbet förstås. Eller tja, det borde han inte vara. Klockan är ju två på natten nu. Å andra sidan vet man ju aldrig med en bankchef som honom.

Allt han erbjöd verkade så lockande för 10 år sedan. Han var charmig, rik och hade stil, en enkel städerskas stora dröm. Det var bra också, fram till att vi gifte oss efter ett och ett halft år. Jag vet inte om det var stressen innan bröllopet som gjorde det eller någon som han inte ville tala om. Jag vet att han ofta ljugit för mig. Han hade till exempel en affär med en annan kvinna bara ett år efter giftermålet. Han skyllde ifrån sig med att han hade vissa behov som jag inte kunde tillfredsställa. Han sade aldrig vilka dock. Var jag inte tillräckligt vacker kanske? Det var förstås första eller sista gången det hände. Han har sedan dess flera gånger bara rusat upp på rummet med någon ny tjej för att kasta mig ur sängen för att sedan förklara för sin nya älskare att jag är hans smått efterblivne syster. Ibland känns det som att det är sant.

Jag hör skratt från flera män utanför. De sluddrar när de pratar och inte så mycket till min förvåning men till min förskräckelse närmar de sig ytterdörren. Må det vara så vara att han går in ensam den här gången. Det är värst när de är flera. Jag hör hur dörrhandtaget vrids om och hur dörren slås upp. Flera fotsteg hörs. Fan! Snälla älskare, släng ut dem! Som om en ängel lyssnat på mina tankar hör jag hur folk går ut ur huset. Skratten försvinner längre och längre bort till de slutligen tystnar helt. Kvar står min man ensam kvar i hallen. Nu kommer skriken. Han ropar mitt namn, undrar var jag är. Kanske borde jag svara, men om jag gör det kommer han bara att hitta mig tidigare. Det spelar ingen roll egentligen, han vet var han ska leta. Mycket riktigt. Snubblandes och svärandes går han upp för trappan. På vägen till sovrummet slår han ner en vas. Nu blir han ännu argare, en ilska han kommer ta ut på mig. Med mer bestämda steg som nu mycket hårdare slår mot golvet närmade han sig dörren. En sista svordom och dörren flög upp. Genast spred sig spritdoften genom hela rummet. Den där jävla alkoholen, den som förstört båda våras liv.
En stark hand runt midjan och han drog till så jag hamnade på rygg. Första slaget mot huvudet gör alltid ondast. Vid andra slaget blir hjärnan långsammare och med den min tidsuppfattning. För varje nytt slag kommer jag allt närmare en ljuv sömn där jag slipper alla problem, all oro, all fruktan. Medan kläderna rivs av lyckas jag koppla bort synen av min rödkindade make. Jag flyger bort från min kropp, upp mot ljuset. Sedan återfår jag mitt medvetande, ingenting jag såg fram emot. Min upphetsade man är ingen vacker syn. Trots det och allt han gör älskar jag honom. Jag undrar varför han inte älskar mig. Blodsmak i munnen nu. Vad gör jag för fel? Varför är han så missnöjd med allt jag gör? Ett sista slag och världen svartnar…