Jag visste att du skulle bli min död. Jag kände det första gången jag träffade dig. Du var så bitter men alldeles för ljuv.Och jag hade alldeles för mycket kärlek inom mig för att lita på min instinkt. Först nu , när jag är död förstår jag att det svarta i dina ögon inte var brända kastanjer , som jag hade trott. Nej. Du hade dödens ögon. Jag borde förstått. Jag hade läst om alla dessa människor som blir galna när dom blir förälskade. Jag hade kunnat leva med att vara galen. Så länge du var min sjukdom och medicin. Men inte ens galenskapen ville ha mig så jag accepterade dina svarta ögon och dog. Rätt ironisk ändå , med tanken på att man kan dö våldsamt och smärtsamt. Jag dog av kärlek, borde nog trösta mig med det.