Hej, välkommen till mitt liv! Känn dig som hemma.
Här, kom och hälsa på mina vänner. Det här är Robin. Hon älskar skolan och att rita. Hon ser ut som ett bombnedslag. Hennes blonda, kortklippta hår står åt alla håll och hon har den mest fantastiska blandning kläder du någonsin kommer att se. En dag kom hon till skolan i sina jeans med stora hål och spetskjolen över. Hon hade en tröja och läderväst till det. I håret hade hon satt fast små färggranna plastblommor.
Alex är hennes motsats. Om det var socialt acceptabelt skulle han komma till skolan i sin gi, dräkten han har när han tränar Taekwondo. Nu har han för det mesta lösa träningsbyxor och en tröja. Han har långt rött hår som slingrar sig ned i korkskruvslockar på hans rygg när han inte har det uppsatt i hästsvans. Om Alex är ett bombnedslag så är han en skogstjärn. Vattnet är lite grumligt, det är svårt att se vad som finns under den alldeles stilla vattenytan.
Nä, nu måste du få träffa min familj. Jag har en mamma, en pappa och två småsyskon. En alldeles ovanlig familj. Mamma är präst, pappa är läkare. Min lillebror är ett och ett halvt år yngre än mig och min lillasyster är tre år yngre, hon är tretton nu och har börjat sminka sig varje morgon.

Nu när du har träffat mina närmaste skulle jag vilja visa dig en hemlighet. Du får inte berätta får någon. Lovar du?
Bra.
Hon heter Annabelle. Första gången jag hörde hennes namn var vid uppropet till gymnasiet. Bara namnet fick mig att tänka på en rodnande solnedgång eller en daggfylld ros.
Jag vände mig om på stolen precis som hon sa ”Ja.” Annabelle hade brunt hår och bruna ögon. Ögonen hade samma färg som mörk choklad. Hon satt precis bakom mig, så jag kunde verkligen se dem. Håret var i alla bruna nyanser du kan tänka dig. Nötter i alla former, pepparkaka och kola eller knäck... Även lite rödbrunt, som en ekorres päls.
Hennes mun var ganska liten och rosaröd och den log mot mig. Jag rodnade och vände mig framåt igen. Jag kunde känna henne bakom mig, jag visste av hon satt där. Varje fiber i min kropp var medveten om hennes existens.

”Leo!”
Jag ryckte till när jag hörde mitt smeknamn. När jag först träffade Robin, visste hon inte skillnaden på panter och leopard. Hon kallade mig leoparden, trots att jag hade kolsvart hår, inte spräckligt. Sedan fick jag förkortningen Leo.
Jag tittade upp på Robin.
”Kan du skriva klart den där frågan så vi kan gå snart?” Hon log mot mig. Jag log tillbaka och avslutade meningen: ”...muslimernas trosbekännelse består av bara en mening.”
Jag reste mig och rafsade ihop mina saker. Vi följdes åt till skåpen och lade in våra böcker och pennor innan vi började gå till maten.
”Var är Alex?”, frågade jag.
”Han gick i förväg och paxade vårt bord.” Vi hade ett favoritbord. Det var inne i ett hörn där man var skyddad från två håll och kunde se hela matsalen. När mattanterna ställde fram levande ljus under vintermånaderna blev det som en liten mysig hörna, med ljusskuggor hoppande över väggarna.
Robin frågade:
”Vad har vi sedan?” Jag rotade i min axelväska och fick fram det lilla inplastade schemat. Jag letade med blicken... torsdag... efter lunch. Där.
”Vi har matte och sedan har vi kemi.”
Vi var framme vid matsalen. Jag sniffade i luften och Robin gjorde likadant.
”Jag tror att det är lasagne”, sa hon.
”Jag gissar på spagetti och köttfärssås.”
Vi gick in. Vi hade rätt båda två. Blandätarna fick lasagne men vi som var vegetarianer fick spagetti. Med köttfärssås.
Alex vinkade till oss nere vid bordet, vi vinkade tillbaka och satte kurs mot honom.
Mitt i matsalen satt Annabelle och hennes vänner vid ett runt bord. Jag såg Annabelles smilgropar och hur hennes axlar skakade när hon skrattade. I mina öron klingade det som klockor. Den rakaste vägen till Alex gick vid hennes bord. Vi kände dem ju så vi log när vi gick förbi. Annabelle tittade på mig och log tillbaka.
Mina ben var i det ögonblicket ungefär lika stadiga som spagettin på min tallrik.

Kemilektion. Jag hade redan svarat på nästan hälften av frågorna om periodiska systemet och sneglade mot Annabelle som satt snett framför mig. Hon skrev koncentrerat med huvudet framböjt så att håret blev en gardin framför hennes ansikte. Hon rätade på sig, kastade undan håret och grep miniräknaren för att göra någon uträkning.
Jag såg hur hennes ögon rörde sig medan hon slog in siffrorna och sedan ett litet leende i mungipan när hennes uträkning stämde. Hon böjde sig framåt så att håret åkte fram igen och jag hörde ljudet av hennes penna mot pappret.
Hur stor var chansen att hon lade märke till mig? Om man räknar med att hon kände ungefär 50% i klassen bättre och jag hörde till dem... 50% är ungefär tre kompisgrupper... I varje kompisgrupp är det ca: fyra personer. Det blir tolv personer. Jag var en av de tolv. Det var en tolftedels chans att hon lade märke till mig... På ett väldigt ovetenskapligt sätt. Men om man räknade med hur stor chansen var att hon kunde älska mig var... så blev siffran ganska deprimerande. Det är fem till tio procents chans att hon kan bli kär i mig.
Jag försökte glömma och räkna ut mina uppgifter istället.
Plötsligt låg det en doft av något gott i luften. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad det var, men det luktade underbart. Det var inte ens någon stark doft, bara... Jag tittade upp. Framför mig stod Annabelle. Hon log mot mig. Jag försökte intensivt att tänka på att inte rodna, skaka, få tunghäfta eller sitta med öppen mun.
Hon slog sig faktiskt ned bredvid mig. Annabelle satt bredvid mig. En varm rysning gick längs med min ryggrad.
”Kan du hjälpa mig? Jag förstår inte den här uppgiften.” Det var ingen ovanlig fråga, klasskompisar hjälpte ofta varandra och många frågade just mig. Det var inte frågan utan hon som var ovanlig.
Jag tittade ned på hennes frågepapper. Det var den svåraste uppgiften, jag hade just gjort den. Jag började förklara för henne. Hon nickade då och då, antecknade lite på papperskanten och frågade. Snart var jag indragen i en riktig diskussion med henne, vi gjorde alla uppgifter tillsammans och det var inte svårt alls när man var två.
Det ringde ut. Vi reste oss och plockade ihop våra saker. Sedan stod vi där mitt emot varandra, plötsligt lite främmande igen.
Hon bröt den korta tystnaden:
”Tack för hjälpen. Det var riktigt kul.” Hon log sitt underbara leende igen och mitt hjärta smälte som vax.
”Äh, det var inget. Jag fick ju gjort allt ihop jag med.” Min röst bar mig. Jag blev nästan förvånad, jag trodde jag skulle kraxa något pinsamt.
”Har du lust och gå och fika någon dag?” Det var hennes röst som darrade lite på tonen. Jag trodde inte mina öron.
Jag hoppas att jag inte stod helt tyst och bara tittade på henne för länge. Men jag tappade tidsuppfattningen. Jag såg att hennes kinder hann anta en lätt rosa ton och att blicken flackade lite. Fem till tio procents chans... ekade det i mitt huvud. Jag hade tänkt som en omöjlighet, men det fanns ju faktiskt en chans.
”Ja, gärna.”