Självklart, utbrister han med bestämd röst och kastar sedan en snabb blick på de andra runt bordet för att se om de har genomskådat honom. Men ingen märker hans osäkerhet och ett lugn sprider sig inom honom för nu känner han sig som en i gänget. Hans lånade åsikter passar in och han fortsätter med sitt, på gränsen till överdrivna, medhåll av det pågående resonemanget. Livrädd för att sticka ut så säger han bara det han tror att de andra vill höra.

Vi har jobbat tillsammans i mer än ett år nu och jag har aldrig hört honom stå upp för något. Skulle han mot förmodan bli ifrågasatt så tystnar han direkt och väntar tills samtalet byter riktning och han återigen kan hålla med i det som sägs. Och om en diskussion skulle uppstå så är han snabb med att försöka kväva den med högtravande analyser av problematiken där han försvara bägge sidor.

Hans totala avsaknad av egna åsikter kan ibland göra mig riktigt irriterad och när jag hör hans generella kommentarer så känner jag en stark lust att konfrontera honom och tvinga honom att blotta sig. Men jag har svårt att motiverar min vilja att förnedra honom så jag säger inget. Jag sitter tyst och lyssnar till hans tomma ord och försöker förstå varför han beter sig som han gör, varför han är så rädd för att vara annorlunda. Är det ett uttryck för ett djupgående mindervärdeskomplex eller är hans insida så mörk och vriden att han känner sig tvungen att dölja den?

Jag vet inte om de andra köper hans påklistrade identitet eller om de precis som jag kan se rakt igenom honom. Om de låter honom hållas för att de tycker synd om honom eller om de inte märker hans eviga sökande efter bekräftelse.

Och när jag för mitt ensamma försvar av någon av de åsikter som jag är ensam om på företaget så söker jag hans blick för att se hur han reagera. Jag hoppas se beundran men oftast verkar han mest besvärade och det dröjer då inte länge fören han börja rabbla upp argument både för och emot utan att lägga någon som helst värdering vid något av dem.

Jag vet att det är fel att nedvärdera honom på det här sättet, jag har också brister som han säkert tycker illa om och som han spyr ur sig när han kommer hem till sin fru. Men ibland kan jag inte låta bli att hata honom och hans generiska personlighet.