”Jag vet att du hatar när jag ligger för nära”, viskade han. Hon ryckte till. Tystnaden hade varit intensiv mellan dem i flera minuter, nästan tryckande. Hon hade inte förväntat sig att han skulle säga något alls, som han brukade. Han brukade alltid vänta ut henne, vänta på hennes ord, hennes tankar, hennes ursäkter och tårar. ”Förlåt”, sa hon med en röst hon inte själv kände igen. Tonlös, utan någon bakomliggande känsla. Hon vred sig i sängen så att hon låg ansikte mot ansikte med honom. Det var då hon såg tårarna. Blöta kinder fulla av ånger, som en fasad målad med graffiti full av tankar och åsikter speglades, inga menlösa enhörningar här inte. Hon lade sin vänstra handflata mot hans kind och strök försiktigt med tummen under hans ögon för att torka bort den värsta kaskaden som just hade stormat upp. ”Det ordnar sig”, viskade hon. Hon såg på honom och tog sedan hans hand i sin. ”Vi sover nu, hjärtat”, sa hon. När hon somnade in kunde hon höra en tyst snyftning.
Han steg upp tidigt, mycket tidigare än vanligt. Han gick direkt upp till ekbyrån som de tillsammans hade fyndat för en femtiolapp på second hand. Ytan var nött, men precis som hon hade sagt till honom så gav det charm till möbeln. Han klädde på sig, strumpa, strumpa, byxor och t-shirt för att sedan gå ut till tamburen med pallen som han suttit på säkert tusentals gånger sedan de hade flyttat ihop. Han tog på sig sina sneakers från Nike som han visste att hon hatade. För henne var det enbart Adidas och Converse som gällde och absolut inte läder eller skin. Han hade lyckats köpa ett par med både skinn och läder och hon brukade fråga om han skulle ut och rasta skorna när han begav sig hemifrån. Ibland hatade han henne för det, men oftast var det hennes charm, denna ständiga vegetarianism och djurrättskämpande anda.
Han begav sig först till närmaste affär. Det var en liten ICA-affär med blomsterlådor utanför och ett cykelställ i betong. Det såg stängt ut. Han kollade öppettiderna på dörren, mån-fre 8-19. Han kollade på sin digitala klocka, 07.24. Han bestämde sig för att ta en promenad ner till stranden som låg en kilometer bort. Motion har man aldrig dött av. Direkt efter tanken såg han Aftonbladets löpsedel ”Man avled under joggingtur”.
Han var ganska snart vid stranden och han började strosa längs strandkanten. Då och då fann han vackra stenar och snäckor som han lade i sin byxficka. Han var nedstämd och besviken. På henne, och en aning på sig själv men det kändes ändå som att det var han som var i positionen att be om ursäkt. Han kunde förlåta henne, alla gånger kunde han förlåta henne. Hon var världen, hon var lyckan, hon var dubbla leksaker i happy mealen. Han kände hur tårarna slöt sig med luftens spår från havet. Salt med salt, väta med väta, han med världen, allt kombinerades.
Han var vid mataffären igen vid halv nio och gick in med sandiga skor. Han kunde se att affärsbiträdet kollade irriterat på spåren han lämnade och någonstans i bakhuvudet förstod han att det troligen var hon som skulle behöva städa upp efter honom. Han tog en röd korg i plast och gick längs med hyllorna. Han skulle göra henne den godaste frukosten hon någonsin hade ätit. Han gick först till fruktväggen, ”All frukt 8,90/kg”, och finstilt ”Även de exotiska”. Han plockade till sig alla de färskaste; persika, äpple, päron, mango, ananas, kiwi. Han tog en låda jordgubbar och funderade på om de hade socker hemma, för det var så hon föredrog jordgubbar, med socker. Han strosade vidare till brödet och valde ut de finaste 10 frallor han kunde finna, blandade ljust bröd med grovt och lade sedan i korgen. Han gick till charkuteriet och köpte en bit hushållsost. Det var ingen idée att ens sukta efter kött, för då skulle han antagligen bli utslängd innan han ens satte ner sin fot på dörrmattan. Han mindes deras första gräl då hon hade blivit galen när han kom hem med en matlåda som innehöll pannbiffar. ”Om du ens tänker tanken på att ta hem lik till våran lägenhet en gång till så skall jag begrava dig levande, din respektlösa jävel!”, och han hade inte vågat trotsa henne igen efter det.
Han tog ett paket juice, fair trade och gick sedan till kassan. Affärsbiträdet kollade på honom med en sned blick och suckade när han råkade ställa streckkoden på juicepaketet vänt åt hennes håll. Bandet hackade sig fram och det kändes som en evighet innan hon gav ifrån sig ett irriterat ”205, 50, tack”. Han langade fram sitt kort och vågade inte säga något. Han packade ner samtliga varor i en tygkasse som han hade fått med sig från lägenheten. Nu var det floristen som gällde. Affären låg bara en bit därifrån och efter en kvart omslöts han av en kvav luft och en intensiv röra av olika blomdofter. ”Kan jag hjälpa dig?”, Frågade floristen vänligt. ”Ja, det här är långt ifrån mitt område om man säger så”, sade han och log. ”Får man fråga vem som skall ha blommorna och den bakomliggande orsaken?”. Han såg på henne och övervägde sanningen mot en vit lögn. ”De är till min flickvän…”, började han. Floristen granskade honom och höjde ena ögonbrynet. ”Alltså, jag ska be henne om ursäkt, så något som säger förlåt helt enkelt”. Han kunde känna hur det osade misstankar från floristen. Han såg i hennes ögon hur hon misstänkte honom för brott, det otrogna slaget. Han ville förklara sig. Han älskade sin flickvän, han skulle aldrig, ALDRIG, bedra henne. ”Bara så du vet så handlar det inte om någon annan”, sa han tyst. Floristen granskade honom och sa sedan ”vad har du annars gjort som kräver blommor för förlåtelse?”. Han fann sig själv mäkta irriterad. Vad i helvete hade hon med det att göra? Vad ger henne denna rätt att snoka? Väldigt oproffesionellt konstaterade han. ”Jag förstår egentligen inte hur det angår dig”, sade han kort. Floristen hade under tiden tagit fram en bukett underbara rosor. De var blå och luktade godare än alla rosor han någonsin känt lukten av. Han log och betalade henne och därefter gick han till en park i närheten. Klockan var nu omkring tiotiden och han ville inte ännu möta henne. Han ville säga de rätta sakerna, få henne att förstå hur mycket han höll av henne. Han gick till närmaste bokhandel och började gräva i poesihyllan. Bob Hansson, hennes favoritpoet var långt ifrån passande just nu. Han nekade Shakespeare nöjet att ta del av hans ursäkt, det skulle bli alldeles för pampigt, dramatiskt och orealistiskt. Han bläddrade i Navid Modiris diktsamling ”Skrik om du brinner”. Han visste att hon älskade honom, kanske för mycket, men nej, han var tvungen att finna något som sa allt. Kanske en låttext kanske var det bästa egentligen. Han svor för sig själv, vad fan skulle han göra? Som en blixt slog det honom. All you need is me, Morrisseys låt.


There\'s so much destruction
All over the world
And all you can do is
Complain about me

You bang your head against the wall
And say you\'re sick of it all
Yet you remain
\'Cause all you need is me

Det var så han kände. Utan tvekan, hon var tvungen att förstå. Han sprang uppför trappan, 2 steg, 4 steg, han flög. Han slet upp dörren. Han skrek ut raderna han höll i sitt huvud, och allting for runt, runt, runt och han uppfattade inte ens situationen. Leendet i hans ansikte som sträckte sig från öra till öra började sakta avta när hjärnan började koppla. De såg på varandra och i samma sekund släppte han kassen med maten från ICA som skulle bli den perfekta frukosten och rosorna som han höll i den andra handen föll till marken. Allt var som i slow motion. Han kunde känna hur tårarna brände och han såg hur hon öppnade och stängde sin mun för att säga något. Han tog tag i sig själv och sa ”Säg något”. ”Jag.. jag lämnar dig nu”. Han grät, som ett barn. ”Men jag älskar dig!”, Skrek han med en sprucken röst. ”Ja, och jag älskar inte dig. Jag är otrogen och du ber mig om ursäkt”. Hon klev över honom och ut i trapphuset. ”Det är över nu.. Bli inte nostalgisk, samla ihop skärvorna av ditt liv, och finn någon som kan älska dig.”. Hon började vandra ner för trapporna och han låg kvar i fosterställning i tamburen. Hans ansikte mosade rosorna och det blev en sörja av väta och blåa kronblad. I huvudet hörde han bara Morrisseys slinga ”Pretty girls make graves”.