Om man sätter sig på trappan mitt i våren och låter tankarna vandra fritt är det osäkert var man hamnar. Jag antar att det är det som gör att så många inte tar sig den tiden. Att möta sig själv kan bjuda på oanade överraskningar.
Omgiven av humlesurr och fågelkvitter låter jag också blicken vandra. Den drar iväg över gärden och ängar och stannar till slut vid ett råddjur som lojt går och betar i kohagen. Den gör sig ingen brådska. Låter sig lugnt betraktas där den sakta rör sig bland gullvivorna. Jag hämtar kikaren och kommer närmre. Efter en stund lånar dottern den och gör en egen utflykt i vårgrönskan. Så här skulle jag kunna sitta i evighet och studera säger hon. Jag tänker att det finns så många underverk i en människas liv. En stund senare försvinner råddjuret bakom granarna och dottern för att borsta tänderna. Evigheten är kort.