Försiktigt lägger han armarna runt henne igen. Han vill inte förstå det hon just har sagt, men likväl känner han igen varje ord. Hennes ord var så klara, även som hennes röst dörrade mot slutet. Inom sig undrar han varför han egentligen frågade ifrån början. Det är nästan så att han ångrar sig nu. Nej förresten, han ångrar sig. Nu kan han ju se smärtan i hennes ögon. Den där smärtan som han själv kände för bara några år sedan. Samma känsla av att vara värdelös. Men ändå... Det är någonting mer hos henne, det är någonting annat som får honom att nästan rygga tillbaka. Försiktigt vänder han upp hennes huvud och ser på henne. Hon undviker hans blick och försöker vrida bort huvudet igen. Han ger med sig och låter henne gömma sitt ansikte mot hans famn. Men efter några sekunder, eller några minuter - kanske var det faktiskt flera timmar - av tystnad ber han henne att se på honom. Först rör hon inte på sig. Han kan knappt ens se att hon andas. Sen lyfter hon huvudet och ser honom i ögonen. Med sammanbiten röst säger han:
\"Du _är_ värdefull gumman!\"
Han säger orden så långsamt, och med så stort eftertryck bara för att de verkligen ska ta sig fram till henne, även som hon inte vill lyssna. Sen kramar han om henne hårt, och låter hennes huvud åter gömma sig hos honom.

Kanske förstår han inte hur tom hon är. Och hur tom hon blir av hans ord. Det är bara fyra ord, ändå vill hela hennes kropp bara protestera. Illamåendet väller upp inom henne. Trots att hon vet att hon borde vara glad för hans ord, glad för att han gillar henne som den hon är när nu ingen annan gör det, så önskar hon att hon befann sig någon annanstans. Att hon kunde försvinna bort från ondska, bort från sitt liv, och bort från honom.

Eller kanske förstår han precis. Kanske är det därför han tvingar henne att stanna kvar. Kanske är det därför hon inte får ta tunnelbanan hem den natten.

Men kanske är hon precis så ensam som hon tror.