Rådmansgatan oktober kvällshimlen under fåglarnas vingar bryter benet vill att du ska se se mina tankar på ett papper och kanske bara kanske i en bokhandel om några år i alla fall.
Jag går förbi en affär som säljer hattar, en gul liten tant med ett åderbråck som snart spricker om nu åderbråck kan spricka så kommer det att spricka. Tänker en tanke. En tanke om att jag aldrig vill bli gammal.
Och mina lår har växt och jag som ville att de skulle krympa.
Jag bara går här och slösar bort min tid min ungdom min skönhet ifall jag har någon det är ju så svårt att veta när man hela tiden måste jämföra med något annat något bättre det ena är alltid bättre än det andra något vackrare något bättre något mer tillgängligt och enkelt.
Solen skiner idag. Har du märkt det? Att solen skiner. Eller är du för upptagen som alltid alltid upptagen med något annat något viktigt, något du säger är viktigt, viktigare än allt, viktigare än livet.
Vad är viktigare än livet älskling?
Det är ju till dig jag skriver. Bara till dig.
Men du ser ju inte. Du hör ju inte.
Du bara sitter där på en bänk i en park i en stad med din öl och ser sådär fånig ut som bara du kan. Så fånig som bara en sådan som du kan se ut. Se ut fånigt. Fånigt se ut. Så fånigt att bara en fåne som jag kan förstå. En idiot. En förbannad idiot, en låtsaspoet med låtsasord med en låtsasattityd som lever ett låtsasliv i en stad som alla bara åker förbi.
Jag tänker gå här och vänta, tänker inte lämna denna scen som vi kallar livet förrän du erkänner att poesi inte är någonting annat än bara en mask som vi bestämt oss för att bära som skydd emot alla andra.
Du bara sitter där och leker. Leker poesi, leker liv, leker kärlek. Som om du inte visste bättre. Som om du inte kunde andas utan orden. Låtsasorden.
”Jag älskar dig” som vi tror, hoppas, vill ska vara sanna.
Det har hänt en snöolykta på en motorväg någonstans inatt och trafikljusen har slutat att fungera och som om vi inte redan visste det så är natten väldigt kall för dem som står ensamma ensamma i ett vakuum i ett ljus som aldrig riktigt når fram i ett eget hörn av ensamheten.
Låtsasljus över en stad jag inte kan namnet på.
Ett torg och himlen har färgats grå. Varför är den grå? Låtsasgrå och inte som förr låtsasblå.
Jag önskar att du var här nu, tillsammans hade vi kunnat besegra hela förbannade låtsasvärlden. Vi hade kunnat kämpa i ett låtsaskrig. Vi hade kunnat vinna över alla dem som tror att de vet något, vet något bättre än vi. De som låtsasspekulerar om ett låtsassamhälle. Som drömmar om en låtsasutopi.
Men utan dig är jag inte så stark som jag trodde.
Jag orkarinte gå här och låtsas alladeles själv.