Ge gärna kritik och berätta vad jag bör ändra / lägga till!

Det var en blåsig och kylig oktoberkväll, denna höst hade det regnat konstant. Det var den regnigaste höstkvällen som John någonsin hade bevittnat. Utanför John’s boning sprang råttorna längs trottoar kanten för sina liv, de letade givetvis efter mat samtidigt som de sökte skydd för det mordiska regnet. John befann sig i sitt gulrandiga sovrum, den ena färgen i rummet var i ljuv tussilago färg, medan den andra färgen var mer i mörk noir stil hämtad från en engelsk deckare.
John förberedda sig själv för en liten fest som han var inbjuden till av sin stödiga chef på IT firman han jobbade på. Inbjuden hade kommit med posten som en överraskning. Det kanske var ett bevis om att han var viktigare än vad han hade trott att han var.
Jag brukar ju aldrig bli inbjuden till de här pampiga festerna spekulerade John. Varför skulle jag besöka dessa människor utan liv som bara har kärlek för sina egna rikedomar?
Han kom aldrig fram till någon slutsats varför han blivit inbjuden, så han bestämde sig för att rätta till slipsen en sista gång.
Sedan vände han blicken mot sovrumsfönstret, regnet piskade mot rutan. John gillade inte regn, det hade han aldrig gjort. I alla fall inte sen han var sex år gammal och lekte på dagis, fröknarna brukade uppmuntra dagisbarnen att gå ut när regnet piskade ner. Det fanns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Själva meningen är en kränkning ansåg John.
Han var klädd i en svart lyx kavaj från Dressman. Skjortan var brandgul, varför bar man en brandgul skjorta? Det är väll ingen som bär kavaj med brandgul skjorta? Slipsen var dessutom lila, hans utseende var närmast komiskt, nästan löjlig.
Han tittade upp mot klockan som var fäst på den gulrandiga tapeten. Festen skulle snart börja, han kunde inte vara sen. Vad skulle hans chef säga, John var i behov av pengar just nu. Han skulle inte ha råd med en lönesänkning. Men detta kanske var det sista som krävdes för att ta nästa steg i karriär stegen. Han kunde inte slösa bort denna chans. Han lämnade det gulrandiga rummet.

John smög fram i husets dystra korridorer för att komma fram till badrummet. Huset var inte stort, och det blev ju inte större på grund ut av att alla tapeter förutom sovrummets var glädje dödande. Han hade precis fyllt 20 år, en gyllene ålder enligt de flesta. Men för John innebar det något helt annat. Han var singel, fortfarande. Han hade bara koncentrerat sitt liv på karriären, han var kungen av ensamvargar, ensam vargarnas ledare. Han var nog en varg. I alla fall enligt sig själv. Han hade missta alla dessa häftiga fester i ungdomens dagar bara pågrund ut av att han skulle ge sig in i sin egen framtid via långa eftermiddagars pluggande vid matbordet. I hans dagbok stod det meningar som gick ungefär såhär:

”Jag vandrar längs trottoaren, ensam, samma väg som ensamma stackare har vandrat på, till ljuset av bilarnas lampor och den sugande vinden som biter mig i kinden, tankarna flyger i väg på annat håll likt en hare som skuttar fram över vägen en kall och regnig höst dag.. är jag ensam i den kalla världen?”

Johns barndom var bara en skräck upplevelse, hans föräldrar hade dött i en smärtsam bil olycka för tio år sedan, En lastbil hade kört på fel fil mellan jobbet och skolan. Visserligen hade olyckan skett ganska snabbt och föräldrarna hade troligen knappt märkt deras egen död. John var bara 10 år gammal då. Han skickades till Los Angeles för att bo hos hans mormor och morfar. Visserligen var hans Mormor och Morfar alltid snälla, men det var något som saknades, en riktig familj. Detta hade troligen gjort John till den ickesocialistiska människan han var i dagsläget. Han misttänkte att alla såg ner på honom, även uteliggarna. Han kunde se deras bevakande ögon när han gick inne i centrum. Ögon fulla avundsjuka och hat, kanske de hade rätt. Jag är nog miserabel tänkte John.

Kran vattnet rann och John sköljde bort smutsen från fingrarna, det fanns en mat fläck längs högra tumnageln från går dagen som han inte tycktes få bort. Han skrapade med sina resterande naglar och tillslut dansade smuts fläcken ner i vasken. Plötsligt hörde han ett billarm, han skyndade sig ut ur badrummet till det första fönstret som lutade sig mot framsidan. Det var inte hans bil, det var grannens, han kunde inte se några bedragare så han tog slutsatsen att bedragarna hade försvunnit. Troligen var det några unga ligister från de gråa kvarteren av staden. Johns guldfärgade Porsche stod kvar på asfaltsvägen som gränsade sig mot gårdskanten. Den var kvar, ingen ruta tycktes vara trasig. John återvände genast till badrummet. Stressen började sprida sig i hans kropp. Orden ”snart börjar festen” ekade i skallen på John.
Han gick fram till porslin kanten av toaletten. Han vände sig om innan han drog upp gylfen, rörelsen mot spegeln var mjuk, nästan behaglig.
Lika mjukt som en is dansarens svanhopp, sagolikt. Han upptäckte en kackerlacka som kröp längs golvet vid andra sidan av badrummet, han funderade på om han skulle döda den eller låta den leva. Han hade ju aldrig tidigare sett några kackerlackor i detta hus, varför skulle det finnas nu? Han lätt sin urin flöda ner mot toalettens urringade hål. Bäst att jag ringer Anticimex imorgon konstaterade John. Men varför skulle jag gå på toa efter att jag hade tvättat händerna, det är ju ologiskt tänkte han.
Sedan började han tvätta händerna igen, antagligen var det stressen som uppmanat honom att tvätta händerna och sedan gå på toa.

I spegeln kristalliserades en spricka som omformade sig till en halv tydlig bild, bilden var inte tydlig till en början. Men sakta så blev den synbar, den bytte skepnad till kvadrater i olika storlekar. Sedan cirklar, trianglar och rektanglar. Tillslut fanns det en fullt synbar bild. Den liknade en Tv bild som transformerade sig till en spegel längs kanterna.
John drog upp gylfen, gylfen fastnade i kalsongerna men han lyckades slita den låss. Han tittade mot spegeln. tvekade. Hans skor skrapade sig mot badrumsgolvet medan hans nästan ljudlösa steg närmade sig spegeln. Han ville glida in i bilden, bort från uteliggarnas bevakande ögon. Han insåg att han var nog paranoid.
Hur kunde en bild finnas i denna spegel? Detta måste vara en dröm?
Bilder existerar inte i speglar, lika väll som människan kan gå på vattnet. Det måste vara en dröm tänkte han. Han spottade ner i handfatet och sköljde bort saliven med vattnet från kranen. Han hukade sig mot handfatet för att komma närmare spegeln, men bilden var grumlig. Han kunde bara se skillnad på cirklar och streck.
Ögonen kunde inte anpassa sig till grumligheten och han sköljde dem med vattnet från kranen. Vattnet var ljummet, nästan för varmt för ögonen. Han fokuserade blicken mot bilden i spegeln återigen och tyckte sig själv börja se något urskilja sig bland allt annat ologiskt i spegelbilden. Jag måste vara galen, detta är ingen dröm, jag är galen sade John till sig själv. Men han började alltmer se ett innehåll i bilden.
Bilden blixtrade till, en tryckvåg stor som en tsunami (i alla fall kändes det så) tryckte John mot den kaklade badrumsväggen hårt. Verken var enorm, plågsam. Ännu en kristalliserings process genomfördes i spegeln, under denna process försvann grumligheten och förvandlades till ett mörk färgat filter som tycktes likna en surrealistisk avbildning av verkligheten av Joan Miró.
John sträckte sin rygg och reste sig lika smidigt som en katt trots verken. Äntligen uppfattade ögonen bilden, han såg vatten. En sjö. Nej, ett hav. Vattnet var stilla men molnen var domedags mörka, djävulens himmel. Han upptäckte en gammal eka i mitten av bilden, den gungade fram och tillbacka. Den tycktes gå sönder vilken minut som helst. En gammal man satt i den, han nynnade på en låt. John kände igen låten. Han lyssnade mer koncentrerat på ljudet. Ljud från en spegel, det var nästan abstrakt.


Well, there is a house in New Orleans
They call the Rising Sun
And it\'s been the ruin of many a poor boy
And God I know I\'m one

House of the rising sun – En låt av de Animals om jag minns rätt tänkte John.
Ovanför den sjungande mannens sittplats i ekan fanns en gammal tv apparat från början av 70-talet. Avbilden av ekan och mannen speglade sig i det kristall klara vattnet. Sedan började det regna även i bilden, precis som det gjorde vid John’s hus. Mannen fumlade med sin vänster arm mot en ölburk som befann sig bredvid hans vänstra skinka. Mannen höll på att tappa burken men fick den till munnen tillsist. Han tog tre klunkar och fortsatte titta på tv skärmen.
Det var fotboll, världens största sport. Det halvt överlägsna Brasilien spelade mot det mer frenetiskt försvarande Grekland, en klar match enligt experterna, men de har sällan rätt. Bollen är rund, bollen studsar som den vill, det gäller bara att veta när den vill studsa och hur.
Mannen i ekan var smal, han var ett benrangel.
Man kunde se blodådrorna kretsa omkring bland benen. Antingen hade inte mannen ätit på flera dagar eller så hade han ett väldigt bra matsmältnings system som redan hade tagit hand om maten. Troligen inte lika bra matsmältning system som en fiskmås.
Åskan ekade. Mannen ignorerade hans självklart livsfarliga plats. Åskan skulle steka honom vilken minut som helst. John tog ett djupt andetag för att varna mannen. Du måste bort därifrån! Du kan bli träffad av åskan! Skrek John impulsivt. Mannen ignorerade det återigen.
Efter flera minuters ropande och en trasig hals gav John upp.
En ny tanke spred sig i skalen på John. Hur kunde Tv:n möjligtvis få signal mitt ute på havet? John jobbade ju som sagt på ett IT företag och därför var han väldigt insatt i just den här typen av grejer, teknologiska grejer.
Det finns inte någon tv som kan åstadkomma en sådan optimal räckvid! Hur kunde detta ske undrade John.

Kranen till handfatet var igång, och hans skjorta låg i handfatet. Genomblött. Den hade troligen kommit ditt medan John hade hukat sig för att se bättre av spegelbilden. Han drog av sig kavajen som var oknäppt och skjortan. I bar överkropp sköljde han noga genom ansiktet. I ren förtvivlan upptäckte John att spegelbilden fortfarande var kvar. Han sprang ut ur badrummet, sedan tillbacka in.
Bilden var fortfarande kvar. John andades flera djupa andetag i följd. Sedan bestämde han sig för att bevaka bilden, analysera den tills den försvann. Bestämt tittade han mot spegelbilden med sina ljusblå färgade ögon.
Havet började blåsa upp till storm, vågorna reste sig i en väldig hastighet. Vågarna var Zeus själv. En gudomlig skepnad i djävulsk gestalt som gav återkommande rysningar i John’s kropp.
Vågorna spred sig längs ekan, som en planerad strategi att förstöra ekan. Men mannen ignorerade och tittade på fotbollsmatchen. En rök spred sig från mannens mun, Cigarettrök som mannen andades ut i otakt, lika taktfullt som en halvtaskig utsugande dammsugare. Denna rök spred som mot de förevigt sorgsna molnen som bara blev mörkare. Det var en ondskans plats. John tittade mot de ilske fyllda molnen som påminde starkt om avundsjukan som bara mänskliga varelser kunde uppfatta.
Alla dessa intryck gav John nästan huvudvärk, han såg på vågorna som reste sig större än vad de tigarna hade varit. Han försökte bygga ihop en mening hur han skulle kunde beskriva detta. Han kom fram till olika resultat.

”Vågorna reste sig större än Mount Everest, molnen bevisade sin egen skräckinjagande form som påminde om djävulen själv, allt detta inför en ignorerande man som endast bevakade en fotbollsmatch med döda ögon”

Det var det bästa han kunde komma på, han var ingen författare. Det hade han insett för flera år sedan. Mannen släckte Cigaretten mot ekans blöta golv. Själv var John fördärvad över tanken på att bli sen till festen, men han kunde inte slita sig från spegelbilden, han var paralyserad av dess ilska och hat, men samtidigt fanns det en viss skönhet i betraktelsen av bilden.
Vågorna utökade sin egen storlek som en växande blomma. Båten gungade intensivt, precis som den gunghäst John hade hos sin mormor och morfar.
John upptäckte även en tidning som låg bredvid mannen. Var det en nyhets tidning? John försökte att se vad som stod på första sidan. ”Idag är morgon dagen jag oroade mig för igår”, Ordern rev i John’s inre samtidigt som han insåg att det var hur mänskligheten skulle reagera när domedagen står vid farstun.
Vi kommer att oroa oss själv om knippan till vi verkligen sitter i den. Mannen var inte i knippa än, därför var han så himla ignorerande. Det var ett bevis mot oss människor.
Är vi verkligen så nonchalanta undrade John.
John ignorerade själv den hallucinerade spegelbilden och torkade bort vattnet från ansikte med en toapappers bit.
John tittade mot spegelbilden igen, kanske han kunde upptäcka ett sista budskap med bilden, det måste finnas något han missat. Han tittade längs kanterna av ekan och såg en skrämmande blodröd nyans i vattnet. Det var krångligt för John att följa med blicken vart färgen kom ifrån tackvare det piskande regnet men tillslut såg han ett lik ligga några meter ifrån ekan. Han trodde i alla fall att det var ett lik, troligen pågrund ut av allt blod som spred sig längs vattenytan. John flämtade till, han såg att liket var en man. Liket började sjunka ner i det dödsdömda vattnet.
Mannen tittade mot liket, en första reaktion som varade i tre sekunder innan hans blick återvände till tv:n. Tv:n var mer intressant. Mannen brydde sig inte ens om att simma till liket och kolla om det verkligen var ett lik. Fast, det skulle vara ett självmords uppdrag att simma i denna storm. Är vi människor så här? Ignorerar vi andra när de befinner sig i knipa, är vi verkligen inkompetenta dagdrömmare som bara visar oss vara egoister? Är jag lika dan?
Inte bryr man sig om svältande människor som bor i u-länder, när man själv försöker heja fram sitt favorit lag framför tv:n i en fotbolls match med en öl burk i vänster handen?
John var inte den typen som grät, han hade i stort sätt aldrig gråtit förut, men nu krälade tårarna upp i hans kropp för att tillsist sippra ut ur hans ögon. Strävar vi människor efter att gräva vår egen grav för att ruttna i all evighet. Tydligen. Det finns inte hop för någon.

Spegelbilden var en avbildning av verklighetens status, en hälsodiagnostik på planeten Jorden. Vår undergång. Men utan anledning, så klarnade molnen. Ljuset sken i bilden och stormen var glömd. Men John hade fattat budskapet. Döden är mycket närmare än vad vi egentligen tror.
Bilden anpassade sig till solljuset som sken fram bland molnen, tillslut var bilden borta. John upptäckte sig själv stå och glo på sin egen spegelbild. En dum känsla spred sig i hans kropp.
Han tittade på armbandsuret på vänster handen, han var en halv timme sen. Han mådde ila, det kändes som migrän.
Han ville spy men tvingade sig själv att låta bli. Han ville inte vara mannen i spegeln. Han bollade med tanken om att försöka förra vidare budskapet från spegeln men insåg att han bara skulle bli idiotförklarad och insatt på bårhus. Han duschade snabbt och byte kostym och kavaj. Sedan åkte han till festen.

John blev ingen frälsare, trots att han berättade denna berättelse för sina egna framtida vänner men ingen tycktes tro honom. Istället för att satsa på IT teknologin som framtid bestämde John sig för att satsa på politiken. Hans största politiska bedrift blev att bli guvernör över Kalifornien. Men tillsist dog han i en flygplans olycka år 2039. Jorden hade inte gått under än. Men domedagen stod kvar i farstun. John skrev även en bok med just titeln ” Idag är morgon dagen jag oroade mig för igår” Där han försökte förklara sina åsikter för omvärlden, men boken blev inte bestseller och den blev mest ignorerad. Och i en snar framtid efter John’s död visade det sig att ingen lyssnade…