Det ljus vars falnande låga sprider ett ensligt sken över min skrivpulpet har snart brunnit ut. Timmen är sen och nattkylan har krupit in under den väl tilltagna springan under dörren. Klostrets mörka korridorer är tomma och tysta, förutom vindens suckande klagan över loftgångarna. Den Ende bevare mig för min försumlighet, ty innan dagen gryr kommer jag att ångra mitt sena skrivande. Men det finns så mycket som måste nedtecknas på det ojämna, gulnande pergamentet. Tankar om mörker och tomhet, vars blotta existens i mitt sinne är skäl nog för att försumma all sömn och alla plikter om bön.

Pennan är mitt redskap, den vars sedan länge förtvinade gåsfjädrar har blivit min vän vid livets slut. Om återfödelsens välsignelse hyser jag föga förhoppning. Den Ende kan måhända väckt min låga i tidens gryning, men de tankar som dväljs i mitt sinne har säkerligen gjutit sitt svarta vatten över all eld som en gång härbärgade däri. Men alltjämt är hjärtat hett, av nöden tvungen att kämpa med denna kropp trots att vintern är kommen för mitt liv. Blad efter blad, bok efter bok, tills hyllmeter efter hyllmeter pryder mina ensliga väggar. Men färdig, det kommer jag aldrig att bli. Och min slutsats är sedan årtionden klar i tanken. Men vem kan förstå? Vem kan förstå det fullkomliga faktum att den inte finns några lyckliga slut. Så därför skriver jag vidare, trots att mina leder värker och min utmattade kropp suktar efter evig sömn och glömska.

Hur skulle jag någonsin i min ungdoms vår kunnat drömma om den förgänglighet som drabbar både kropp och sinne? Världens plåga har varit mitt levebröd, att försjunka i de strömmar av hopp och drömmar i visshet de att ändå tillslut kommer att dö. En dåres hopp bär alla människor, stort eller litet, men lika förgängligt. Drömmen om det lyckliga slut som skall ta dem ur den svarta rymd som är deras liv. Som om inte Tomheten ändå väntade bakom knuten, redo till språng.

I avsaknad av hopp har istället infunnit sig i mig ett stilla lugn och likgiltighet inför det slut som snart nalkas. Ty jag finner hoppets sjuka fantasier äcklande och bortom allt det förnuft till vilket jag satt min tillit alla dessa år innanför klostrets stenklädda väsen. Bröder och systrar i tro må här finnas. Men vid den ytliga samstämmigheten tar mina villfarelser slut. Så dock ej för andra. De vars låga brinner så starkt, närd av den illusion som hoppet om frälsning innebär. I begynnelsen var intet och till intet skall jag återgå. Den Endes röst i mitt hjärta har sedan länge tystnat och där finns i mitt hjärta inte längre den värme och kärlek som det talas så mycket om. Nej, visshetens iskalla källa har istället fyllt mitt åldriga skal men det är vare sig med tacksamhet eller med ångest som jag accepterat dess närvaro. Jag är likgiltig inför mitt öde ty jag är bortom hopp och förtvivlan, för i sanning är de ett. Det kan inte vara det ena utan det andra.

Ljuset har brunnit ut. Timmen är slagen och mina sista rader kommer aldrig att bli skrivna. Jag lägger mig ned på min brits av ruggade filtar, bland lössen och lopporna och den isande kylan. Mina ögon är redan slutna, för det finns inget mer att se. Allt är mörker och tomhet, som jag alltid vetat att det skulle vara. Är det en strimma av hopp som slutligen kommer över mig, att få slippa detta liv och övergå till intet? Nej, endast en saklig förvissning om att jag hade rätt, men utan att finna någon glädje över det. Låt drömmarna drömma och låt dårarna hoppas. Jag överlämnar mig åt Tomheten, till vilken jag alltid tillhört, till icke-varat som var innan tiden och innan ljuset. Det finns inga lyckliga slut, blir min sista tanke.