Om det här rummet hade en själ var den definitivt borta nu.
Hon brukade tänka så, det brukade bli så, på slutet.
Att hon strösslade sina saker överallt.
Kaffekoppar och vattenglas hopade sig, smutstvätten kröp efter golven.

Det var allmänmänskligt trodde hon, att försöka förfula något man haft.
Så det inte skulle bli så svårt att lämna.
Så det var nu hon skulle vara lite skitigare än förut, sitta i underkläderna på balkongen och smutsa sina lungor med nikotin. Hosta och spotta obstinat över räcket.
Se sig i spegeln med tovigt och hår och kornigt smink under ögonen.
för att citera sig själv i nästan samma skede som nu:

i smoke and drink and fuck myself cause there is no-one here to fuck anymore.

Hon hade inte öppnat kylen på veckor, där inne levde säkert massor. Men det tycktes viktigare att äta ute, på bänkar och gräsmattor. Kändes viktigare att jaga flyktig berusning i folkölens blask. Viktigare att dela cigg än att känna hunger.
Viktigare att se sneda leenden och fylleröda ögon och utbrista
Ögena, ögena hennes glittrer!

Allt hon ville spara trycke hon ner i lådor. Hon brukade bära ut dem till flyttbilen ouppackade.
De konserverade tiden.
Det var alltför hjärtslitande att packa, lägga i högar och organisera, sudda ut sig själv från rummets väggar, lättare och starkare att ta det mer och mer i besittning.
För det var alltför sant att det snart var slut, att de skulle dricka cava och äta italienska monsterjordgubbar, knuffa ut den späda studentskan på trappan och vråla.
Sjung om studentens lustiga lag…
En sista rejäl fylla skulle intagas och de skulle ligga ute och se mot stjärnorna och säga, där, där är vi snart jag lovar. Allt vi gör är konst.
Minns det … minns oss… minns det!