En pojke ler mot natten och ser på flickan med blåmärken.
Om hon bara visste hur mycket han älskar henne just nu, när hon sitter där i fönstret med tårar i ögonen och ett leende mot natten.
Om hon bara visste att det där leendet är värt att minnas, för en dag kommer ingen att le något mer, och pojken önskar att hon gick att röra vid, men minnena är i vägen och minnen kan göra så ont.
En dröm har fastnat i en gardin och minnet bleknar med åren säger dom.
Livet väntar inte på någon. Kärleken är en dröm, bakom ett skynke ser ett par ögon endast det de vill se. Tomheten växer ibland radhusen, och den där längtan som man trodde skulle leda någonstans visade sig vara någonting likt ett par skor i en farstu där trollet som man tidigare pratat om redan står och väntar och säger som i förbigående att en timme liv ändå är ett liv.
Och man undrar om den där friheten alla talar så vackert om verkligen existerar i landet Lagom är bäst. Och den gemenskapen vi förväntas känna med alla dem som skulle vara som vi blir bara ett vackert pressveck på ett par herrbyxor köpta på Dressman.
Den lilla pojken med ett leende mot natten och blicken stadigt riktad mot den lilla flickan med alla blåmärkena ser nog bara flickan ikväll, mot en bakgrund av stjärnor.
Och vi drömmer nog alla om beröring ibland...