Förakta mig inte kära läsare om historien som nu tar sin början helt urartar ungefär i mitten, eller om den helt saknar egentlig handling utan bara är en enda lång förklaring till det tillstånd jag för tillfället råkar befinna mig i.
Jag skulle bara vilja få det sagt redan från början att jag inte alls är någon dåre som helt saknar empati och klarsynthet snarare tvärtom skulle jag vilja påpeka att jag är helt vid mina sinnens fulla bruk nu mer än någonsin och om någon påstår något annat så ljuger de ty vi lever ju i en tid full av lögner och ytlighet och om jag redan nu i inledningen förlorat hälften av er kära läsare så ber jag ödmjukast om ursäkt jag förstår så väl om ni hellre läser Aftonbladets söndagsbilaga än det här meningslösa dravlet som nu rinner ur min penna kanske några av er tänker vart vill hon komma med det här och svaret på det är att jag har ingen som helst aning, jag satte mig ner med penna och papper och endast av ett uttråkat söndagssinne(pojken vilar just nu) bestämde mig för att fästa några rader på ett papper.
Det var visst något jag ville berätta men vad det var kan jag inte längre påminna mig, och nu har ni visst tappat intresset helt kära läsare, jag ber om ursäkt, ni har väl bättre saker för er än att läsa sånt här meningslöst skit, sen kan man ju fråga sig om Aftonbladets söndagsbilaga har några större livsfrågor att besvara mer än jag hade kunnat. Men jag ska komma till saken.
Det var igår vill jag minnas som jag gick i stadens park och njöt av höstens alla vemodiga skiftningar när en mager ung man tog tag i min arm och såg på mig med sömnlösa mörka gröna ögon. Han bad mig att kyssa honom och självklart blev jag förvånad över ett sådant rättframt beteende men insåg rätt snabbt att han var förvirrad och ensam och det känner jag ju igen i mig själv så jag bad honom så vänligt att släppa min arm och frågade sedan vad han menade med att ställa en sådan fråga. Han såg på mig med gröna ögon i flera minuter. Jag väntade på ett svar och han väntade på en kyss och sen jag vet inte det måste ha varit höstens alla vemodiga skiftningar som gjorde att det slog slint i huvudet på mig men jag kysste honom, hans läppar var varma och mjuka och smakade kaffe och cigaretter och våra läppar var nära i sådär tre minuter innan de skiljdes åt. Och vi såg på varandra. Båda lika förvånade över ett sådant beteende. Att gå fram sådär till en främmande flicka och fråga efter en kyss och flickan som blivit tillfrågad kysser pojken som vågade fråga en sådan fråga.
Han bugade sig och viskade i mitt öra: Ursäkta fröken men jag är på jakt efter den stora kärleken, den man bara läst om eller hört om i dom där poplåtarna där de dansar på taken om natten i regnet i staden där dom aldrig sover och ni fröken om ni inte misstycker är nog flickan som jag letat efter och som jag nu tycks ha funnit, och om du inte tar min hand och följer med mig ut i livet så är jag rädd att jag kommer att hänga mig i första bästa träd-
Och vad skulle jag då svara så jag tog hans hand, och nu denna molniga söndag ligger han och sover i min smala säng och jag tror inte att jag någonsin kommer släppa hans hand, för ett liv på sitt samvete är nog tungt att bära.
Jaha och vad tänker ni nu kära läsare i era trötta, sega, bakfyllemosiga hjärnor finns det väl knappast plats med funderingar över livet i alla dess nyanser och jag vet att det är svårt att komma fram till något när livet nu är så oförutsägbart som det är och jag sänker väl pennan och återgår till mitt eftermiddagskaffe och sätter mig och röker en cigarett vid fönstret och tittar ut på höstmolnen och jag ska vara så tyst så tyst i mina funderingar så jag inte väcker pojken som nu vilar i min säng och jag lovar att allt jag säger, ser och gör är sant tills döden skiljer mig åt Amen.