Du gav mig orden, just de ord jag behövde höra
de var som honung för min sarjade själ.
Jag trodde på dem.
Du gav mig blicken, den blick mitt inre öga ville se.
Mjuka som sammet, jag ville bara drunkna i dem.
Jag såg aldrig det som andra såg och varnade mig
för, den kalla och beräknande blicken.
Jag trodde på den.
Jag hörde aldrig de nervärderande orden du sa,
jag var i ditt garn, alla runt mig försvann, det var bara du.
Du var min gudinna, jag älskade dig så högt där jag satt dig på en pedistal
utav guld.
Jag hörde aldrig att du sa att jag var dum, tjock och ful,
för du var du och jag avgudade dig.
Sedan när du nu ledsnat på din leksak och lämnat mig slagen och stukad,
vad finns kvar.

Hej då du mitt älskade hjärtegryn.