Nu kände han lukten igen.
Lukten av honom. Lukten av rädsla. Lukten av osäkerhet. Lukten av ett lätt byte. Han drog upp huvan över sitt rufsiga mörka hår. Han ville inte bli igenkänd. Inte direkt i alla fall. Han drog upp hängbyxorna för att att de skulle hålla sig över midjehöjd och började hastigt röra sig mot ursprunget till lukten.
Gränden han befunnit sig i var mycket mörk och smutsig. Gatan han nu kom ut till var däremot mycket ren bortsett från en cola-burk som någon skolunge slängt ifrån sig på vägen hem. Han sparkade förstrött till burken medan han såg sig om.
Där, rakt framför honom befann sig en tonåring en bit över medellängd på väg mot affärsgatan. Pojken vände blicken mot honom, som om han kände på sig att någon tittade. Pojken såg rädd ut och ökade takten.
- Ta honom!
- Ja herre!
Han sprang efter pojken medan han kände efter att han hade med sig redskapen. De var där allihop.
Pojken såg sig om igen. När han märkte att mannen hade börjat springa vek han av mot den hårt trafikerade gatan där han zickzackade sig fram till andra sidan gatan. Mannen skakade roat på huvudet och hoppade vigt över bilarna. Pojken märkte att ljudnivån hos flåsandet bakom honom hade ökat och sprang så snabbt han kunde medan han såg sig om igen.
- Nu har vi honom! Upp med verktyget!
- Ja, mästare!
Pojken vände blicken framåt och märkte att han kommit till en återvändsgränd. Nu stannade pojken, vände sig mot mannen och frågade:
- Vad vill du mig?
- Det lär du märka... svarade mannen lugnt medan han fiskade upp verktyget och riktade pipan mot pojkens högra öga. Med det öga som inte var dolt bakom revolvern tittade pojken lugnt in i mannens ögon och frågade:
- Vem är du?
Mannen drog av sig luvan med sin lediga hand och började le en aning.
- Men, men... det, det är ju jag... mumlade pojken förvirrat medan han stirrade på mannen.
Mannen log bredare nu. Han började rent av blöda i mungipan på grund av slitningarna i huden.
Sedan avfyrade han pistolen.

Han stod som bäst och funderade på om han skulle stycka kroppen först eller om han skulle äta den som den var när en flicka kom fram till kroppen. Hon stirrade först lugnt, men väldigt intresserat kroppen, sedan började hon gråta. Hon hukade sig ner vid kroppen och blötte ner pojkens tröja.
Medan mannen torkade bort blodet från sina mungipor började flickan med ansiktet inborrat i pojkens bröstkorg ömsom mumla ömsom skrika saker. Mannen skakade på huvudet förvirrat. Det här hade han aldrig sett förr. De hade aldrig flickvänner.
Efter ett tag lugnade hon ner sig. Då stirrade hon in i mannens ögon. Han såg att hennes ansikte var helt blött av tårar, vilket han fann väldigt lustigt, vilket fick honom att le brett, vilket öppnade såren i hans mungipor, vilket i sin tur störde hans koncentration på att vara känslokall länge nog för att han skulle tycka synd om flickan när hon snyftande sa:
- Du dödade honom! Du, du som vet vilket helvete han hade!
Smått ångerfullt svarade han:
- Det var därför jag gjorde det, han ska inte ha det som jag hade det! Han och alla de andra! Jag ska rädda dem allihop!
Det blev tyst en stund, sedan invände hon tyst:
- Men han hade ju mig...
- Ja... det lät mest som en utandning. Ja, det hade han...
Han lyfte revolvern igen. Han tittade på den eftertänksamt medan han begrundade sina alternativ. Han riktade den först mot den knäfallande gestalten som satt och försökte ge honom ett samvete. Men medan han såg in i hennes sorgsna ögon insåg han vad han borde göra, vad han borde ha gjort från början.
- Nej, du, det låter du bli!
- Jo, det är det enda sättet...
- Nej! Det löser ingenting! Du måste slutföra det du påbörjat!
- Jag har ingenting att avsluta, utom just detta...
- Sluta nu! Du har ett uppdrag!
- Nej... sa mannen och avfyrade pistolen.

Flickan satt kvar där, bredvid pojken hon kysst för mindre än en halvtimme sedan medan hon såg på honom och liket av en man hon aldrig sett förr, men ändå direkt känt igen. Hon satt och funderade en stund och viskade sedan, nästan i hopp om att en av dem skulle svara henne:
- Räknas det här som dubbelt självmord?